Hon fick genast händerna fulla med blod. Tillsammans med Ulv lyckades hon räta ut och vända på kroppen. Blodet forsade ur den högra armen, där handen var avhuggen.
Ofrivilligt kastade hon en blick dit upp, där luckan till gluggen i Margrets bur slog för blåsten. Hon kunde ej urskilja något ansikte däruppe — men det var ju mycket mörkt.
Medan hon knäböjde i vattenpussarna och klämde av alla krafter om Håkons handled för att hejda det sprutande blodet, märkte hon Erlends svenner, som stodo halvklädda runt omkring. Så såg hon Erlends gråbleka, förvridna ansikte — med en snibb av sin rock torkade han av det blodiga svärdet — han var naken inunder och stod på bara fötter.
»En av er — skaffa mig ett band — och du, Björn, gå upp och väck Sira Eiliv — vi få bära upp honom i prästhuset —»
Hon tog den läderrem, som räcktes henne, och surrade den kring armstumpen. Med ens sade Erlend hårt och vilt:
»Ingen må röra honom! Låt mannen ligga där han själv har lagt sig!»
»Det förstår du väl, husbonde», sade Kristin lugnt, fast hennes hjärta slog, så att det var som hon skulle kvävas, »att det icke kan ske.»
Erlend stötte svärdet tungt i marken:
»Ja, ditt kött och blod är det icke — det har jag fått röna var dag under dessa år!»
Kristin reste sig, hon sade tyst, tätt intill honom:
»Likväl unnar jag henne att detta blir hemlighållet — om någon utväg finns. I karlar», vände hon sig till svennerna, som stodo omkring dem, »I ären ju eder husbonde så trogna, att I icke nämnen något om detta, innan han talat med er om huru denna trätan mellan Håkon och honom uppstod —»
Alla männen svarade ja. En vågade sig fram: de hade vaknat av att de hörde en kvinna skrika, som om hon blev våldtagen — strax efteråt hoppade någon ned på deras tak, men så hade han väl halkat på den våta isen, de hörde hur det rasade nedåt och så en duns i marken. Men Kristin bad svennen tiga. Nu kom Sira Eiliv springande.
Då Erlend vände sig om och gick in, sprang hustrun efter, ville tränga sig förbi honom. När han gick till loftstrappan, skyndade hon åter emellan och grep om hans armar:
»Erlend — vad vill du göra med barnet?» frågade hon hastigt upp i hans vilda, grå ansikte.
Han svarade ej, försökte slänga undan henne, men hon höll fast i honom.
»Vänta, Erlend, vänta — ditt barn! Du vet ju icke — mannen var ju fullklädd», försökte hon förtvivlad.
Han skrek till högt, innan han svarade — hon blev likblek av
454
