att han blivit alldeles from själv — för han hade trott på hennes fromhet — men det var en vacker lön han fått av sin fromma husfru för sin trofasthet och kärlek — det trollet! Han mindes hennes snärtande, onda ord från föregående kväll — jaså, hon tyckte han uppförde sig som om han stammat från trälar — Och hon, den andra, Sunniva, hon trodde väl han var alldeles oerfaren och tafatt, för att han låtit överrumpla sig och röjt en viss häpnad över hennes älskogskonster. Han skulle nu visa henne att han icke var mer helig som man än hon som kvinna — Han hade lovat henne att komma ned till Bårdsgården till natten — så kunde han då lika gärna gå; synden var begången, han kunde lika gärna ta på köpet den gamman som erbjöd sig —.
När han nu i alla fall redan brutit sin tro mot Kristin — och hon själv vållat det med sitt illasinnade och orimliga uppförande mot honom —.
Han återvände hem, gick och drev i stall och uthus och letade efter något att bli ovettig för, grälade med prästens deja från sjukstugan, för att hon burit in malt i brygghuset, fastän han mycket väl visste, att hans husfolk inte behövde använda kölnan denna gång, medan de voro i staden. Han önskade att han haft sina pojkar här, de bade varit ett sällskap. Han önskade han kunde rest hem till Husaby med detsamma. Men han var tvungen att vänta i staden på breven söderifrån — det var för vågsamt att ta emot slika bud i sitt hem ute i bygden.
Husmodern kom ej in till kvällsmåltiden — hon låg på sängen inne i kammaren, sade Signe, hennes tärna, och såg förebrående på sin husbonde. Erlend svarade barskt att han icke hade frågat efter hennes fru. När folket lämnat stugan, gick han in i kammaren. Där var kolmörkt. Erlend böjde sig över henne i sängen: »Gråter du?» frågade han mycket sakta, ty hon andade så underligt. Men hon svarade med tjock röst att det gjorde hon inte.
»Är du trött? Ja, jag vill nu också gå till ro», sade han sakta. Kristins röst skälvde, då hon svarade:
»Då ville jag helst, Erlend, att du går och lägger dig i natt där du låg förra natten.»
Erlend svarade icke. Han gick ut och bar ljuset från stugan in i kammaren och låste upp sin klädkista. Han var fint nog klädd till att kunna gå vart som helst, ty han hade kvar den violblå högtidsdräkten sedan han varit på Elgsäter på förmiddagen. Men nu bytte han kläder, långsamt och eftertryckligt — drog på sig en röd sidenskjorta och en musgrå, halvlång sammetsjacka med små silverbjällror på ärmsnibbarna, borstade sitt hår och tvättade händerna. Allt emellanåt såg han bort till hustrun — hon teg och rörde sig inte. Så gick han utan att säga godnatt. Nästa dag kom han öppet hem till gården vid dagvardstid.
