är icke van vid lättja heller, kan jag förstå. Nu kommer du att behöva en som kan hjälpa dig att sköta Ulvhild, när jag icke är här. Därför kan du låta Kristin gå mig tillhanda, medan jag är kvar vid gården — hon är gammal nog till det, elva år?»
Därmed gick fru Åshild, och Kristin ville följa med. Då ropade Lavrans på henne från sängen, där han låg. Han låg rakt utsträckt på rygg med huvudbolstren instuckna under sina uppdragna knän. Fru Åshild hade föreskrivit att han skulle ligga så, då skulle skadan i bröstet läkas snabbare.
»Då bliven I väl snart frisk igen far?» frågade Kristin. Lavrans såg upp på henne — aldrig förr hade barnet sagt »I» till honom. Så sade han allvarligt:
»Det är icke farligt med mig; värre är det med din syster.»
»Ja», sade Kristin och suckade.
Så stod hon en liten stund framför sängen. Fadern sade icke mera, och Kristin kunde ej hitta på något som hon borde säga. Och när Lavrans strax därpå sade att hon fick gå ned till modern och fru Åshild, skyndade Kristin sig ut och sprang över tunet ned i vinterstugan.
IV
Fru Åshild blev kvar på Jörundgård större delen av sommaren. Detta hade till följd att folk kom dit och sporde henne till råds. Kristin hörde Sira Eirik säga glåpord härom, och hon fick klart för sig att föräldrarna icke sågo det gärna. Men hon sköt bort från sig alla tankar på slika ting, tänkte ej heller efter vad hon själv tyckte om fru Åshild; men hon var ständigt hos henne och blev aldrig trött på att höra och se på henne.
Ulvhild låg alltjämt rakt utsträckt på rygg i den stora sängen. Hennes lilla anlete var vitt ända ut på läpparna, och hon hade fått svarta ringar under ögonen. Det vackra gula håret luktade fränt av svett, för att det icke blivit tvaget på så länge, och det hade blivit mörkt, utan glans eller vågor, så att det liknade gammalt frostbränt hö. Hon såg trött och förpint och tålig ut, och hon smålog svagt och rörande, när Kristin satte sig uppe på sängkanten hos henne och pratade och visade henne alla de vackra gåvor hon fått av föräldrarna och av alla deras fränder och vänner vida omkring. Det var dockor och fåglar och fyrfotadjur, ett litet tavelspel, smycken, hättor av flöjel och brokiga band. Kristin hade det i ett skrin åt henne alltsamman — och Ulvhild såg på allt med sina allvarliga ögon och släppte suckande härligheterna ur sina trötta händer.
Men när fru Åshild kom bort till henne, då lyste Ulvhilds ansikte upp i glädje. Begärligt drack hon de läskande och sömngivande drycker fru Åshild bryggde åt henne, jämrade sig icke när hon skötte
40
