Han hade måst krypa och klättra som en hönstjuv för att komma upp till det loft där de hållit till. Nu skämdes han ögonen ur sig, för att han kunnat göra sig så till narr — vid sin ålder och i sin ställning. Men till en början hade det roat honom att fara fram så ungdomligt.
Fru Sunniva tog emot honom i sängen:
»Du kommer, sent omsider?» log hon och gäspade. »Skynda dig nu vän, och kom i säng, så kunna vi sedan talas vid — om var du varit så länge —»
Erlend visste inte riktigt vad han skulle göra eller hur han skulle få sagt det som låg honom på hjärtat. Ofrivilligt började han lösa upp kläderna.
»Tanklöst ha vi båda ställt oss, Sunniva — det är nog icke rådligt att jag stannar här i natt. Bård måste väl väntas hem någon gång?» sade han.
»Är du rädd för husbonden min?» frågade Sunniva gäckande. »Du har då själv sett att Bård icke så mycket som lade öronen bakåt, när vi skämtade mitt för hans ögon. Spörjer han att du haft din gång här i gården, så skall jag nog göra klart för honom att det endast är den gamla leken. Han tror mig alltför väl —»
»Ja, han tycks tro dig alltför väl», skrattade Erlend och grävde in sina fingrar i det ljusa håret och de fasta, vita skuldrorna.
»Säger du det?» hon grep om hans handled. »Du tror på din hustru, du också? Jag var likväl blyg och ärbar jag, när Bård fick mig —»
»Min hustru vilja vi hålla utanför detta», sade Erlend skarpt och släppte henne.
»Varför det —? Tycks det dig mera otillbörligt att vi tala om Kristin Lavransdotter än om herr Bård, min husbonde?»
Erlend bet ihop tänderna och svarade ej.
»Du hör visst till de männen du, Erlend», sade Sunniva hånfullt, »som tro att de äro så intagande och fagra, så det kan näppeligen räknas en kvinna till last att hennes dygd var så bräcklig som glas inför dig — hon kan vara fast som stål eljes.»
»Jag har aldrig trott det om dig», svarade Erlend kärvt.
Sunnivas ögon glittrade:
»Vad ville du mig då, Erlend — när du var så lyckligt gift?»
»Jag har sagt dig du skall icke nämna min hustru —»
»Din hustru eller min man —»
»Du var alltid den som började tala om Bård, och du var värst till att göra narr av honom», sade Erlend förbittrad. »Om du icke hade drivit gäck med honom i ord — jag kunde väl veta hur kär hans heder var dig, när du tog dig en annan man under husbonden din. Hon — blir icke ringare genom min missgärning.»
»Är det detta du vill säga mig — att du har Kristin kär, fastän du lider mig väl nog till att leka med mig —?»
472