len och skyn och åsen därovanför — det såg ut som det skulle vara där nerifrån djupet som brandskenet flödade och lade sig över allt vad hon såg.
Gräset på ängarna var utväxt och strånas silkessvansar glänste i mörknande rött under det röda ljuset från himlen; kornet hade skjutit ax och fångade nu glansen på de unga silkeblanka borsten. Gårdens hustak tycktes bågna av syre och smörblommor i grästorven, och solen låg i breda strimmor bortöver dem; det svartaktiga spånet på kyrktaket glödde mörkt, och murens ljusa sten förgylldes milt.
Solen bröt fram under skyn, stod på åskanten och lyste ut över skogsås bortom skogsås. Det var en så klar afton — ljuset öppnade utsikter över små byalag mellan granliderna, hon kunde urskilja sätrar och smågårdar inåt skogarna, som hon aldrig förr hade vetat man kunde se från Husaby. Tunga bergkolosser stego fram i söder inemot Dovre, rödvioletta, där det eljes alltid brukade ligga dis och skyar.
Den minsta klockan nere i kyrkan började ringa, och kyrkklockan i Vinjar svarade. Kristin satt lutad över sina knäppta händer, tills det sista av de tre gånger tre slagen förtonat i luften.
Nu var solen under åsen — guldglansen bleknade, och rodnaden blev mera rosenröd och mild. Sedan klockklangen tystnat, växte suset från skogen och bredde sig utåt igen; den lilla bäcken, som flöt genom lövskogen nere i dalen, ljöd starkare hitupp. Från hagen härbredvid kom det välkända pinglandet av hemmakornas bjällror, en flygande skalbagge surrade ett halvt varv kring henne och blev borta.
Hon sände en sista suck efter sina böner — en bön om tillgift för att hennes tankar inte varit med då hon bad —.
Den stora, vackra gården låg nedanför henne i sluttningen — som ett smycke på åsens breda barm. Hon såg ut över all den jord hon ägt tillsammans med sin make. Tanken på denna egendom, omsorg därom, hade fyllt hennes själ till brädden. Hon hade arbetat och kämpat — aldrig förrän i kväll hade hon själv vetat hur hon kämpat för att bringa denna egendom på fötter och hålla den uppe — vad hon orkat med och hur mycket hon åstadkommit.
Hon hade tagit det som sin ödeslott, vilken hon måste bära tåligt och med rak rygg — att detta vilade på henne. Vad hon hade strävat för att kunna vara tålig och hålla sig rak under sitt livs villkor, varje gång hon kände att nu hade hon åter fått ett barn att bära under sin barm — omigen och omigen. Med varje son, som ökade skaran, hade hon känt att nu ökades hennes ansvar för släktens välfärd och trygga ställning — hon såg i kväll att också hennes förmåga att överskåda det hela, hennes vaksamhet, hade skärpts, med varje nytt barn hon fått att vaka över. Aldrig hade hon sett så klart som denna kväll, vad ödet krävt av henne och
478
