sin heder och sin arvedel i Guds frälsningsnåd. Och hon hade givit allt hon kunnat komma åt att ge, som icke var hennes: sin fars heder och hans tillit till sitt barn, allt vad vuxna och kloka män byggt upp för att skydda en liten omyndig mö, det hade hon kullslagit; mot deras planer för ättens välfärd och framgång, mot deras förväntningar om den frukt deras arbete skulle bära, när de själva lågo under mullen — hade hon satt sin älskog. Mycket mer än sitt eget liv hade hon satt in på det spel där den enda vinsten var Erlend Nikulaussons kärlek.
Och hon hade vunnit. Hon hade vetat det, alltsen han kysste henne första gången i Hofvins örtagård, tills han kysste henne nu i dag i frustugan, innan han fördes fången bort från sitt hem — Erlend älskade henne så högt som sitt eget liv. Och hade han ej styrt väl till för henne, så hade hon då vetat, nästan från första stund hon mötte honom, hur han hade styrt för sig själv. Hade han icke alltid handlat rätt mot henne — han hade dock handlat bättre mot henne än mot sig själv.
Jesus, hur hade hon ej vunnit honom! Hon tillstod det i afton för sig själv nu — till och med under dessa år, medan hon ständigt fått åse hans otillbörliga lek med denna kvinna, Sunniva, och harmats däröver, så hade hon mitt i sin vrede känt en högmodig och trotsig glädje — ingen visste av någon uppenbar fläck på Sunniva Olavsdotters rykte, men Erlend talade och skämtade med henne som en legosven med en ölhustärna. Om henne själv hade han vetat att hon kunde ljuga och bedraga dem som trodde henne bäst, att hon villigt lät locka sig till de värsta ställen — han hade trott på henne i alla fall, han hade likafullt hedrat henne, så gott han förstod. Så lätt han glömde fruktan för synden, så lätt han till sist brutit sitt löfte till Gud framför kyrkdörren — han hade sörjt över sina synder mot henne, han hade kämpat i åratal för att kunna hålla sina löften till henne.
Själv hade hon valt honom. Hon hade valt honom i ett rus av förälskelse, och hon hade valt på nytt var dag under de svåra åren hemma på Jörundgård. Hans tanklösa älskog framför faderns kärlek, som ej nändes låta en omild vindfläkt blåsa på henne! Hon hade försmått den tillvaro fadern unnat henne, då han ville lägga henne i armarna på en man som med säkerhet skulle fört henne de tryggaste vägar och likväl ha böjt sig ned för att ta bort var liten sten hon kunde stött sin fot på. Hon hade valt att följa med den andre, som hon visste färdades på villostigar. Munkar och präster hade pekat på ångerns och botgöringens väg hem till friden — hon hade valt ofriden, hellre än hon avstod från sin dyrbara synd.
Så fanns det bara detta enda för henne — icke knota eller klaga, vad som nu än skulle övergå henne vid denne mans sida. Svindlande långt tillbaka i tiden tycktes det henne nu ha varit då hon lämnade sin far. Men hon såg hans älskade ansikte, mindes hans ord
480
