sömn, men bara hon lade sig ned, kommo ångesten och smärtorna över henne, så att hon måste upp igen, klarvaken, och vandra för att kunna härda ut.
Strax efter nonan kom Gunnulv Nikulausson in till henne. Kristin gick hastigt fram till munken:
»Har du sett Erlend — Gunnulv, vad är det de skylla honom för —?»
»Det är tunga tidender, Kristin. Nej, de vilja ej låta någon människa komma in till Erlend — allraminst oss klosterfolk. De tro att abboten Olav haft kännedom om hans förehavande. Penningarna har han lånat där, men börderna svära på att de icke visste om vad han skulle nyttja dem till, när de hängde konventets sigill därvid. Och herr Olav vägrar att redogöra för någonting —»
»Ja, men vad är det — är det hertiginnan, som har lockat Erlend till detta —?»
Gunnulv svarade:
»Det tyckes snarare som om de måst nödga henne hårt, innan hon gick med. Det brevet, som — någon — sett koncept till, som Erlend och hans vänner sänt henne nu i vår, få de nog ej sina fingrar i, såvida de ej lyckas tvinga fru Ingeborg att lämna det från sig. Och de ha intet koncept funnit. Men efter det svarsbrevet och herr Åge Laurisens brev, som de togo från Borgar Trondsson i Veöy, så synes det visst nog att hon har fått en slik skrivelse från Erlend och de män, som förbundit sig att gå med honom i detta anslag. Det tyckes klart att hon länge varit rädd för att sända junker Håkon till Norge — men att de framhållit för henne att vad utgång än saken fick, så kunde kung Magnus omöjligt göra barnet något — det var ju hans bror. Vann icke Håkon Knutsson kungadömet i Norge, så var hans ställning icke mycket annorlunda än förut — men dessa män voro villiga att våga liv och gods för att få honom lyftad i konungasätet.»
Länge satt Kristin alldeles tyst.
»Jag förstår. Det gäller större ting detta, än det, som var mellan herr Erling eller Haftorssönerna och kungen.»
»Ja», sade Gunnulv dämpat. »Det skulle heta att Haftor Olavsson och Erlend seglade till Björgvin. Men det var Kallundborg, som färden gällde, och de skulle föra junker Håkon sig till Norge, nu medan kung Magnus är utomlands och friar —»
Litet efteråt sade munken som förut:
»Det är väl — snart hundra år nu, sedan någon norsk storman vågade slikt, försöka vräka ned den som var kung efter arvtalet och sätta upp en motkonung —»
Kristin satt och stirrade rätt framför sig, Gunnulv kunde inte hennes ansikte:
»Ja. De sista männen som vågade det spelet voro Erlends och dina ättefäder. — Den gången stodo också de framfarna fäderna
486
