ledungsmakt. Efter att ha forskat i slika saker från forntiden fällde nämnden det utslaget att Erlend Nikulausson hade förbrutit liv och gods i kung Magnus’ händer.
Arne Gjavvaldsson kom ned till Simon Darre och Kristin Lavransdotter i Nikulausgården. Han hade bevistat stämman.
Erlend hade icke försökt att göra undanflykter. Klart och bestämt hade han erkänt som sitt uppsåt att med detta företag tvinga kung Magnus Eriksson att giva sin unge halvbror, junker Håkon Knutsson Porse, kungadömet i Norge. Erlend hade talat ypperligt, tyckte Arne. Han hade framhållit de stora vanskligheter folket i landet fått lida därigenom att kungen de sista åren knappt varit inom Norges gränser och städse visat olust att tillsätta ställföreträdare, som kunde skipa lag och rätt och utöva kunglig myndighet. Genom kungens företag i Skåne, genom den slösaktighet, den oförmåga att ställa klokt i penningsaker som ådagalagts av de män han mest lyssnade till, blev folket utsatt för övervåld och utsugning och kunde aldrig veta sig tryggat mot nya böner om hjälp och beskattning utöver den lagliga. Då norska riddare och svenner av vapen hade mycket mindre fri- och rättigheter än det svenska ridderskapet, blev det svårt för de förstnämnda att tävla med de senare, och det var endast naturligt att den unge och oförståndige mannen, herr Magnus Eriksson, hörde mer på sina svenska herrar och älskade dem mer, eftersom dessa hade mycket mera rikedom och alltså mer förmåga att stödja honom med väpnade och krigsvana män.
Han och hans meningsfränder hade nu trott sig så vissa om sinnelaget hos storparten av folket — herremän, bönder och borgare i städerna norrut och västerut i Norge, så de hade icke tvivlat på att de skulle få fullt följe, om de kunde föra fram ett kungsämne som var lika nära släkt med vår käre herre, salig kung Håkon, som den kung vi nu ha. Alltså hade han väntat att folket skulle ena sig om detta att vi skulle förmå kung Magnus till att låta sin bror stiga i konungasätet här; junker Håkon skulle svära att hålla fred och broderskap med herr Magnus, värja Norges välde efter de gamla riksgränserna, hävda Guds kyrkas rätt och landets lagar och bruk enligt gammal sed, bönders och köpstadsmäns rättigheter och friheter, men hålla tillbaka utlänningars intrång i riket. Detta förslag hade varit hans och hans vänners mening att framlägga inför kung Magnus på fredligt vis. Ehuruväl det alltid varit norska bönders och hövdingars rätt förr i världen att vraka en konung som försökt härska mot lagen.
Om Ulv Saksessons uppträdande i England och Skottland sade han att Ulvs mål var endast att vinna välvilja där för herr Håkon, om Gud ville unna oss honom till drott. Med honom i dessa anslag hade ingen norsk man varit utom Haftor Olavsson av Godö, vars själ Gud vare huld, hans fränder, Trond Gjeslings av Sundbu tre söner, och Greip och Torvard Toressöner av Hattebergsätten.
