rund och knubbig, med kinder som äpplen och mun som ett rött bär, snabba grå ögon, som liknade faderns i ungdomen, och det vackra, bruna och krulliga håret. Simon var mycket förtjust i sitt väna, livliga barn och stolt över hennes kvicka tal.
»Fast denna mön är så ful och led och stygg», sade han, lade sina händer om hennes bröstkorg och snurrade henne, medan han lyfte henne upp i vädret, »jag tror det är en bortbyting, som trollen häruppe i bergsklacken ha lagt i vaggan till mor din och mig, så grym som stryk är ungen» — så satte han tvärt ned henne och gjorde hastigt tre gånger korstecknet över barnet, liksom skrämd av sina egna oförsiktiga ord.
Hans frillodotter, Arngjerd, var inte vacker, men hon såg snäll och förståndig ut, och fadern hade henne med sig, så ofta det var tillfälle därtill. Han rosade hennes duktighet bittida och sent — Kristin måste se i Arngjerds kista, allt vad hon redan själv hade spunnit och vävt och sytt till sin utstyrsel.
»Den stund jag lägger denna min dotters hand i en god och trolynt fästmans», sade Simon och såg långt efter barnet, »blir en av de gladaste jag har levt.»
För att spara utgifter, och för att resan skulle gå fort, ville Kristin icke ta med sig någon tärna och ej heller någon annan man än Ulv Haldorsson. Fjorton dagar före jul redo så hon och han från Formo i sällskap med Simon Andresson och hans två unga, raska svenner.
När de kommo till Oslo, fick Simon genast reda på att kungen icke kom till Norge — han skulle nog fira jul i Stockholm. Erlend satt i borgen på Akersnäs; hövidsmannen var bortrest, så tills vidare var det ingen möjlighet för någon av dem att få besöka honom. Men underfogden, Olav Kyrning, lovade att låta Erlend veta att de voro i staden. Olav var mycket vänlig mot Simon och Kristin, ty hans bror var gift med Ramborg Åsmundsdotter från Skog, så han räknade släkt på långt håll med Lavransdöttrarna.
Ketil av Skog kom in till staden och bad dem fira jul ute hos honom, men Kristin ville icke festa under helgen, när det stod så till med Erlend. Och då ville ej heller Simon fara, fast hon bad onom mycket; Simon och Ketil voro något bekanta, men Kristin hade endast sett sin farbrors son en gång, sedan han blev vuxen.
Kristin och Simon hade härbärge i samma gård där hon en gång varit hans föräldrars gäst, den tid då de voro trolovade, men de bodde i en annan byggnad. Där voro två sängar i rummet, hon sov i den ena och Simon och Ulv i den andra; svennerna lågo i stallet.
Under julnatten ville Kristin gå till midnattsmässan i Nonnesæters kyrka — hon sade det var för att systrarna sjöngo så vackert. De följdes åt dit alla fem. Natten var stjärnklar, mild och vacker, och det hade snöat litet i kvällningen, så det var ganska ljust. När
