sina döttrar. Utan det var något annat. Så hjärteglad som hans små flickor kunde göra honom, när de tydde sig till sin far med lek och skratt och prat, så ljuvligt som det kändes att ha dem i skötet och känna det mjuka barnahåret under sin haka — en man stod dock ej på samma sätt i kedjan av sin ätts män, om hans gård och ägodelar och minnet av hans levnad här i världen skulle följa med en dotters hand över till en främmande ätt. Men nu då han kunde hoppas att om Gud ville låta denna späda svennen växa upp till man, så skulle på Formo son följa efter far — Andres Gudmundsson, Simon Andresson, Andres Simonsson — då var det liksom så självkart att för Andres måste han stå som fadern stått för honom själv — en redlig man i sina lönnliga tankar likafullt som i sin uppenbara vandel.
Ibland hade det varit så att han begrep inte hur han skulle härda ut längre. Han hade bara sett ett enda tecken till att hon förstod något! Men hon var mot honom som om de varit köttsliga syskon — full av omsorg om hans väl, snäll och vänlig och blid —. Och han visste ju ej hur länge det skulle räcka — att de bodde tillsamman på detta sätt. Tänkte hon aldrig på att han inte kunde glömma — om han nu också var gift med hennes syster, kunde han ej alldeles glömma att de två en gång varit ämnade åt varandra som äkta makar —.
Men nu hade han denna sonen. Han hade alltid blygts för att lägga till något med egna ord, vare sig önskan eller tack, när han läste sina böner. Men Kristus och Maria visste väl vad han menat med det att han läst dubbelt så många paternoster och ave om dagen den sista tiden. Och det skulle han fortsätta med, så länge han var hemifrån. Och visa sin tacksamhet på lämpligt och frikostigt sätt eljes också. Då fick han kanske hjälp på denna resan med.
Egentligen tycktes det honom själv orimligt att vänta sig någon fördel av denna färd. Det var fullkomlig kyla mellan herr Erling och kungen nu. Och om den förre riksföreståndaren var aldrig så mäktig och stolt och aldrig så litet behövde frukta den unge kungen, som hade en mycket vanskligare ställning än Norges rikaste och högbördigaste man — så var det dock ej antagligt att han skulle vilja reta upp kung Magnus mot sig ännu mer genom att föra Erlend Nikulaussons talan och ådraga sig misstanken att han vetat om Erlends förrädiska planer. I fall han haft del däri, ja, om han hade stått bakom hela företaget, färdig att gripa in och låta sig väljas till att sköta regeringen, i samma stund det åter var en omyndig konung i landet — så kunde han ej känna sig bunden att våga något för att hjälpa den man som fått hela planen att stranda för ett skamligt kärleksäventyrs skull. Det var som om Simon halvt glömde det, när han var tillsamman med Erlend och Kristin — ty de tycktes knappt minnas det längre. Men det var nu så att Erlend själv hade vållat att hela saken endast åstadkom olycka
508
