Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

den. — Du har vuxit mycket i sommar», yttrade hon med ens. »Vet du själv månntro att du artar dig fagert?»

»Ja», sade Kristin. »Det sägs, att jag liknar min far.»

Fru Åshild log stilla.

»Ja, det skulle nu också vara bäst för dig, om du bråddes på Lavrans både i sinnet och i skinnet. Men det vore synd om de gifte bort dig häruppe i dalen. Bondesed och byalag skall man icke ringakta, men de tycka själva att de äro så förnämliga, dessa storbönder häruppe, att deras make icke finnes i Norges land. De förundra sig nog storligen över att jag kan leva och må väl, fast de stänga sina dörrar för mig. Men de äro tröga och högfärdiga och vilja icke lära sig ny sed — och så skylla de på den gamla ovänskapen med kungaväldet i Sverres dagar. Lögn är det — din ättefar förlikte sig med kung Sverre och tog emot gåvor av honom, men skulle din morbror följa vår kung åt och stå inför honom, då måste han pryda sig både utvärtes och invärtes, och det gitter icke denne Trond. Men du, Kristin, du skulle äkta en man som ägde riddarskick och courtoisie —»

Kristin satt och såg ned på Formotunet och Arnes röda rygg. Hon hade icke fäst sig vid det själv, men när fru Åshild talade om den värld hon förr hade vistats i, så tänkte sig Kristin alltid riddarna och grevarna i Arnes liknelse. Förr, när hon var liten, hade hon alltid sett dem i faderns skepnad.

»Systersonen min, Erlend Nikulausson på Husaby, det kunde varit en brudgum som anstått dig — han har vuxit sig fager, pilten. Min syster Magnhild var och hälsade på mig i fjol, hon for genom dalen och hade honom med sig. Ja, honom kan du väl icke få, men jag skulle gärna brett täcket över eder två i brudsäng — han är så svart i håret, som du är ljus, och har väna ögon. — Men känner jag min svåger rätt, så har han väl allaredan sett sig om efter ett bättre gifte åt Erlend än du är.»

»Är icke jag ett gott gifte då?» frågade Kristin förundrad. Hon kom sig aldrig för att bli kränkt av något fru Åshild sade, men ödmjuk och beklämd kände hon att fru Åshild var på något sätt förmer än hennes fränder.

»Jo, du är ett gott gifte», sade den andra. »Men likvisst kunde du näppeligen vänta dig att komma in i min släkt. Din ättefader här i landet var en fredlös, utländsk man, och Gjeslingarna hava setat och möglat på gårdarna sina, så länge att snart ingen minns dem utanför dalen här. Men jag och min syster, vi fingo drottning Margret Skulesdotters systersöner, vi.»

Kristin kom sig icke en gång för att invända att det icke var hennes ättefar, utan hans bror, som kommit fredlös in i landet. Hon satt och såg tvärsöver mot de mörka fjällsidorna på andra sidan dalen, och hon mindes den dagen, för många år sedan, då hon varit uppe på vidden och sett hur många fjäll det fanns mellan hennes

44