»Ja — slikt kan en man göra, när han är yr i huvudet», sade Simon som förut.
»Men kom upp nu!» föll hon in, ljus och glad.
»Ja. Strax.» Hon gick in, och Simon ropade åt Jon att ställa in hästarna igen. Han vände sig mot Erlend — mannen stod där, underligt slak i min och hållning. »Jag skall komma in om en stund. Vi få — försöka att låtsa som detta var osagt, Erlend — för våra hustrurs skull. Men så mycket förstår kanske du också — du var den siste man på jorden som jag ville — skulle vetat om — detta. Och glöm icke — att jag är icke så glömsk som du!»
Dörren däruppe gick på nytt; gästerna kommo ut i flock och följe, Kristin var med dem och hennes tärna, som bar lyktan.
»Ja», flinade Munan Bårdsson, »det är redan långt lidet på natten — och dessa två tänker jag längta svåra efter sängen —»
»Erlend. Erlend. Erlend. Kristin hade kastat sig mot honom i
samma stund de stodo ensamma innanför loftsdörren. Hon smög
sig hårt och tätt intill honom. »Erlend. — Du ser sorgsen ut —»,
viskade hon förskräckt, med de halvöppna läpparna nära upp mot
hans mun. »Erlend?» hon tog om hans tinningar med båda händer.
Han stod ett ögonblick med armarna löst lagda omkring henne. Så, med ett sakta kvidande ljud i strupen, pressade han henne intill sig.
Simon gick bortåt stallet — han ville säga något till Jon men
han glömde det under vägen. En stund stod han i stalldörren och
såg upp mot måndiset och snöfallet — nu började det komma större
flingor. Jon och Ulv kommo ut och stängde bakom sig, och de tre
männen gingo tillsamman bort mot det hus där de skulle sova.
532
