Ja, sade Erlend, då var det väl rådligast att Ivar och Skule finge följa med henne, de också.
Tvillingarna hoppade högt på bänken. Under resten av måltiden pratade de i munnen på varandra. De ville följa med Erling, som skulle ligga norrut inne bland Gråtopparna med fåren. Tre år förut hade fåraherdar från Sil förföljt en fårtjuv och dräpt honom vid hans stenkoja mellan Svinryggarna — det var en skogsgångare från Österdalarne. Så snart husfolket rest sig från obrdet, buro Ivar och Skule in i rummet alla vapen de ägde och satte sig till att syssla med dem.
Litet senare på kvällen gick Kristin åt söder med Simon Andressons döttrar och sina söner Gaute och Lavrans. Arngjerd Simonsdotter hade varit vid Jörundgård största delen av vintern. Flickan var femton år gammal nu, och en dag under julen hade Simon talat om att nu borde väl Arngjerd lära sig något mer än vad hon kunde få reda på härhemma; hon var lika duktig som tjänstekvinnorna hon. Kristin erbjöd sig då att ta mön med sig hem och lära upp henne, så gott hon kunde, ty hon märkte att Simon höll hjärtligt av denna dotter och tänkte mycket på hennes framtid. Och barnet kunde nog tarva att lära annan hushållning än den på Formo. Simon Andresson var nu, sedan hustruns båda föräldrar dött, en av de rikaste männen i bygden. Han skötte sina egendomar omsorgsfulllt och förståndigt, och lantbruket på Formo ledde han med iver och duglighet. Men inomhus gick allt där i gården som det kunde — tjänstekvinnorna styrde och ställde med det hela, och när Simon märkte att oordningen och slöseriet i huset stego över alla bräddar, stadde han en eller två tjänarinnor till, men han talade aldrig om dylikt med sin hustru och tycktes varken vänta eller önska att hon skulle ta sig mera av hushållets ledning. Det var nästan som om han ej räknat henne för fullvuxen ännu — men han var mycket snäll och medgörlig mot Ramborg och öste gåvor över henne och barnen i tid och otid.
Kristin kom att fästa sig vid Arngjerd, när hon lärde känna henne. Vacker var flickan ej, men hon var klok, blid, godhjärtad, därtill både händig och flitig. När den unga gick med matmodern i huset eller satt vid hennes sida i vävstugan om kvällarna, tänkte Kristin ofta att nu önskade hon att ett av hennes barn varit en flicka. En dotter måste ju mera hålla sig till sin mor.
Hon tänkte på det nu i afton; hon gick och ledde Lavrans vid handen och såg på de båda andra, Gaute och Arngjerd, som voro före henne på vägen. Ulvhild sprang hit och dit, trampade sönder den sköra kvällsisen på vattenpussarna — hon lekte att hon var något slags djur och hade satt på sig sin röda kappa avigvänd, så att det vita harskinnsfodret var utåt.
Nere i dalen tätnade skuggorna till skymning över de nakna, bruna gärdena, Men vårkvällens luft tycktes ljusmättad. De första
