stränderna i Birgsi, bryggorna med båtar och skepp, båthusen, lukten av tjära och fiskenät och sjö — allt det som hon så föga tyckt om, när hon först kom dit norrut —.
Erlend, han måste väl längta efter den lukten och efter hav och sjövind —.
Hon saknade allt det som hon en gång hade känt så tröttsamt — det stora hushållet, skarorna av tjänstfolk, dånet när Erlends män redo på tunet med skramlande, klingande vapen och ridtyg — främmande, som kommo och foro och förde till huset stortidender utifrån landet och smårykten om folk i bygden och i staden —. Nu kände hon att det blivit tyst i hennes liv, sedan allt detta förstummats.
Köpstaden med kyrkor och kloster och gästabud i stormännens stadsgårdar —. Hon längtade efter att gå genom gatorna med sin egen sven och sin tärna till följe, stiga in i handelsmännens loftsbodar, välja och vraka, bli satt ombord på skutorna på älven och köpa upp engelska linnehättor, fina slöjor, trähästar med riddare på, som kunde stöta med lansar, när man drog i ett snöre. Hon tänkte på ängarna utanför staden, vid Nidareid, hur hon gick dit med sina barn, såg på lekarenas inlärda hundar och björnar, köpte honungsbröd och valnötter —.
Och hon kunde längta så efter att göra sig fin igen —. Silkessärk och tunt fint huvudkläde! Den ärmlösa sorkoten av ljusblå sammet, som Erlend köpte åt henne vintern innan olyckan kom. Det var kanter av hermelinsskinn kring den djupa urringningen över barmen och runt de sida ärmhålen, som nådde ända ned på höfterna, så att bältet syntes inunder.
Och emellanåt längtade hon — åh, nej, hon fick då bruka sitt vett och vara glad för det, glad så länge hon slapp att få fler barn. När hon blev sjuk här förra hösten efter storslakten — bäst var väl att det gick som det gick! Men hon hade gråtit litet över det de första nätterna efteråt.
Ty det tycktes henne så evigt länge sedan hon haft ett spädbarn. Munan var bara fyra vintrar gammal — men hon hade måst lämna honom från sig i främmande händer, innan han var årsgammal. Och när hon fick honom tillbaka, kunde han både gå och tala och kände ej igen henne —.
Erlend. Åh, Erlend! Hon visste — att innerst visste hon nog han icke var så likgiltig, som han tycktes. Han, den evigt rolöse — nu föreföll det som om han alltid var lugn. Liksom ett vattendrag som till sist träffar på en brant bergvägg — kröker sig och långsamt rinner ut i torven, blir till en stilla göl med myrmark omkring. Han gick där på Jörundgård, gjorde ingenting och tog än den ene och än den andre av sönerna till sällskap i att göra ingenting. Eller han drog på jakt med dem. Det kunde hända att han for åstad och tjärade och lagade en av de båtar de hade liggande
544
