Kristin satte sig ned, lade kungsljusen i sitt knä och började repa de utslagna blommorna ned i korgen.
»För att min sko klämmer mig över tårna», svarade hon så långt efteråt att pojkarna inte kommo ihåg att de frågat något. Men de fäste sig ej därvid — de voro så vana vid att modern inte tycktes höra, när de talade till henne, eller vaknade upp och svarade, när de själva glömt sin fråga.
Lavrans hjälpte till att repa av blommor; Munan ville också hjälpa till, men han rev sönder blomaxen. Så tog modern kungsljusen från honom utan att säga någonting, utan vrede, alldeles borta i sina egna tankar. Om en stund började gossarna leka och slåss med de avrepade stjälkar hon kastade åt sidan.
De bråkade med detta framför hennes knä. Kristin såg på de två små runda, brunhåriga barnhuvudena. Ännu voro de mycket lika varandra, hade nästan samma ljusbruna färg på håret, men av allehanda små obetydliga kännemärken och hastigt framglimtande tecken kunde modern se att de nog skulle komma att växa sig ganska olika. Munan blev lik sin far: han hade de sjöblå ögonen och sådant silkeslent hår, som smög sig mjukt och tätt om den smala huvudskålen med virvlar och små vågor; det skulle mörkna till sotsvart med tiden. Hans lilla ansikte, som ännu var så runt under hakan och om kinderna, så det var en vällust att lägga händerna kring dess mjuka friskhet, det skulle smalna och dragas ut på längden, när han blev litet äldre; han också skulle få den höga, smala pannan med insvängda tinningar, den raka, framskjutande trekanten till näsa, skarp och smal över ryggen, med tunna, rörliga näsvingar, som Nåkkve redan hade och tvillingarna tydligt visade att de kommo att få.
Lavrans hade haft lingult, silkesfint och lockigt hår, när han var späd. Nu var det i färg som en hasselnöt, men det glänste som guld i solen. Det var alldeles slätt, visserligen mjukt men mycket grövre, liksom kraftigare, djupt och tätt att gräva ned fingrarna i. Lavrans liknade henne själv; grå ögon hade han och runt ansikte med bred panna och mjukt rundad haka; den röda och vita hyn kom han nog att behålla långt fram i mannaåren.
Också Gaute hade den friska hudfärgen; han var så lik hennes far, med avlångt, fylligt ansikte, järngrå ögon och mycket ljust hår.
Bara om Björgulf visste hon inte vem han liknade. Han var den mest högväxta av sönerna, axelbred, stor och starklemmad. Starkt krusigt, ramsvart hår växte långt ned över den breda vita pannan; hans ögon voro blåsvarta, men underligt glanslösa, och han kisade mycket, när han såg upp. Hon visste ej riktigt, när detta hade börjat, ty hon hade alltid kommit att ta sig minst av det barnet. De togo honom från henne och lämnade honom till en fostermor strax efter födelsen, elva månader senare fick hon Gaute, och Gaute
546
