och så hade tvillingarna fått lust att följa med och hälsa på henne —.
Hon svarade ej. Hon hade förstått det, innan hon frågade. Nåkkve hade hund med i band; han och fadern voro iklädda grå och svartblandade vadmalsjackor, som föga syntes mot stenen. Bågar buro de alla fyra.
Kristin frågade efter nytt från gården, och Erlend pratade, medan de gingo uppåt. Ulv var i full gång med skörden; han var ganska nöjd, men halmen blev kort, och kornet hade blivit så brådmoget i torkan på de övre åkrarna att det rasade ur axen. Och havren var snart färdig att skäras — de fingo nog raska på, sade Ulv. — Kristin gick och nickade och sade ingenting.
Hon var själv med i ladugården och mjölkade. Hon brukade
känna sig väl till mods den stund hon satt där i mörkret invid den
spända kobuken, kände mjölkens sötaktiga ånga i näsan. Stripp,
stripp svarade det inne i mörkret, där dejan och getaren mjölkade.
Det skänkte sådan ro — den starka, varma lukten i ladugården,
ljuden av en knarrande vidjeklave, horn som dunkade i trä, en ko
som flyttade fötterna på båsets uppblötta jordgolv, viftade med
svansen efter flugorna — Ärlorna, som haft bo härinne i sommar,
hade begivit sig av nu —.
Korna voro oroliga i kväll. Blåsida satte ned foten i stävan — Kristin slog till henne och gav henne ovett. Den i nästa bås började bråka, strax hon flyttade sig dit. Den hade sår på spenarna. Kristin drog vigselringen av sitt finger och mjölkade första strålen genom den.
Ivar och Skule hörde hon nere vid ledet — de hojtade och kastade sten efter den främmande stuten, som följde med hennes hjord varje kväll. De hade försökt sig på att hjälpa Finn med att mjölka getterna i fållan men hade väl tröttnat —.
När hon litet senare gick dit uppåt, höllo de på att retas med den vackra vita ungstuten som hon givit åt Lavrans — han stod och gnällde för det. Modern satte ned mjölkämbaren, tog de två i axeln, och slängde dem åt sidan — sin brors kalv fingo de låta bli, när han, som ägde den, sade åt dem —.
Erlend och Nåkkve sutto på dörrhällen; de hade en färsk ost mellan sig, åto nypa efter nypa och stoppade dessutom i Munan, som stod mellan Nåkkves knän. Han hade lagt hennes hårsil över den lilles huvud och sade att nu var Munan osynlig — för detta var inte någon sil utan en huldrehatt. De skrattade alla tre — men så snart Nåkkve fick se modern, lämnade han henne silen, steg upp och tog spännerna från henne.
Kristin dröjde inne i mjölkkammaren. Den övre halvdörren stod på glänt ut till det yttre rummet — de hade lagt duktigt med
