mannen med bägge händerna fulla. De samtalade ej, medan de vandrade uppåt.
Inkommen i stugan klädde Erlend av sig helt och hållet och steg upp i sängen:
»Skall du ej få ro snart nu, Kristin?»
»Jag skall ha mig litet mat först —.» Hon satte sig på trefoten framme vid eldstaden med litet bröd och en ostbit i knät, åt långsamt och stirrade ned i glöden, som småningom mörknade i det stensatta hålet i golvet.
»Sover du, Erlend?» viskade hon, när hon reste sig och skakade klänningens framvåd.
»Nej —.» Kristin var borta och drack en skopa sättmjölk vid sån i hörnet. Så gick hon tillbaka till eldstaden, lyfte en flat sten och lade över, strödde ur kungsljusblommorna på den till torkning.
Men sen var det inte mer hon kunde hitta på att göra. Hon klädde av sig i mörkret och lade sig i sängen hos Erlend. När han slog armen om henne, kände hon tröttheten som en köldvåg genom hela sin kropp; hennes huvud blev tomt, som om allt ini det sjönk och bara blev en värkande klump i nacken. Men när han viskade till henne, lade hon lydigt armarna kring hans hals.
Hon vaknade och visste ej vilken tid på natten det var. Men på
oxblåsrrutan över takgluggen kunde hon se att månen måtte stå
högt.
Sängen var trång och kort, så de måste ligga alldeles tätt intill varandra. Erlend sov, han andades stilla och jämnt, bröstkorgen höjde och sänkte sig helt lätt i sömnen. En gång i tiden hade hon brukat flytta sig tätare intill hans varma, sunda kropp, när hon vaknade om natten och blev rädd, för att han andades så ljudlöst — då tycktes det henne lyckligt ljuvt att invid sin sida känna hans bröst stiga och falla med sömnen.
Om en stund kröp hon upp ur sängen, klädde på sig i mörkret och smög till dörren.
Månen seglade högt över all världen. Det blänkte från vatten i myrarna och på berghällar, som det hade sipprat över om dagen — nu frös det is på dem. Månen lyste över lövskog och granskog. Över ängsvallen glittrade det av rimfrost. Det var bistert kallt — hon korsade armarna under bröstet och stod så en stund.
Så gick hon uppåt längs bäcken. Den porlade och kluckade med små ljud av isnålar som knäcktes —.
Överst på ängen låg en stor, jordfast sten. Inga människor gingo nära den, utan att de måste, och då slogo de korstecknet framför sig. De hällde grädde under den, när de kommo och när de foro. Annars hade hon då aldrig hört att någon märkt något särskilt där — men så hade seden varit på denna säter alltifrån forna tider —.
