»Jag har hört, det händer att det varslar, när någon längtar starkt efter en annan —. Ramborg och jag talade om det flera gånger, att hade du varit hemma, så kanske du vetat råd —»
»Ingen av er har kommit i mina tankar alla dessa dagar», sade Kristin. »Du får tro mig, Simon.» Men hon kunde ej se att det tröstade honom.
På tunet sprungo strax ett par huskarlar ut och togo hand om hästarna. »Ja, det är likadant som då du for, Simon, det är icke värre», sade den ene hastigt; han hade sett upp i husbondens ansikte. Simon nickade; han gick före Kristin mot frustugan.
Kristin såg nog att här var stor fara på färde. Lillpojken låg
ensam i den stora, fina sängen, stönade och flämtade och kastade
oupphörligt huvudet hit och dit på kuddarna. Han var glödhet
och mörkröd i ansiktet, låg med halvöppna, glänsande ögon och
kämpade för att kunna andas. Simon stod och höll Ramborgs hand,
och alla kvinnorna vid gården, som voro samlade i rummet,
väsnades runt omkring Kristin, medan hon undersökte gossen.
Men hon talade så lugnt hon kunde och tröstade föräldrarna det bästa hon förmådde. Det var nog »håll och styng». Men nu var denna natt ju snart till ända, utan att sjukdomen tagit en vändning till det värre — och det var denna sjukans natur att den slog helst om den tredje eller sjätte eller nionde natten före hanegället. Hon bad Ramborg skicka allt tjänstekvinnorna till sängs, så när som på två, så att hon alltid kunde ha utvilade tärnor till hjälp. Och när svennen kom från Jörundgård med hennes läkemedel, bryggde hon en svettdrivande dryck åt gossen och slog åder på hans ena fot, så att vätskorna skulle dras litet från bröstet.
Ramborg vitnade i ansiktet, när hon såg sitt barns blod. Simon lade armen om henne, men hon sköt undan mannen och satte sig på en stol vid sängfoten; där satt hon och stirrade på Kristin med stora, svarta ögon, medan systern skötte om barnet.
Fram på dagen, när gossen tycktes ha fått någon lindring, fick
Kristin Ramborg till att lägga sig på bänken. Hon stoppade om den
unga med täcken och kuddar och satt vid hennes huvud och strök
henne lätt över pannan. Ramborg tog Kristins hand:
»Du vill oss nu väl icke annat än gott?» sade hon och stönade.
»Skulle jag icke vilja dig väl, syster — vi två systrar som leva kvar här i vår bygd, ensamma efter våra fränder —»
Ramborg brast i gråt med läpparna hårt pressade mot varandra och några små kvävda snyftningar. Kristin hade bara sett den unga systern gråta en enda gång, när de stodo vid sin fars dödsbädd. Nu trillade några små snabba tårar ned över hennes kinder. Hon lyfte Kristins hand och såg på den. Den var lång och smal, men rödbrun nu och sträv —
560
