Så steg hon över muren igen och gick nedåt.
Månen lyste nu över bygden. Jörundgård nere i sänkan — daggen glittrade i gräset på alla tak. Hon såg dit ned, nästan slött —. Det var som om hon själv vore död från hemmet och alla där — dörren stängd för alltid för henne, som vandrade förbi uppe på vägen i natt —.
Fjället skuggade nästan hela vägen, där hon gick tillbaka. Det blåste mera nu — rätt emot henne kom den ena vindilen efter den andra. Visset löv blåste mot henne och ville visa henne tillbaka dit, där hon kom ifrån nu senast —.
Icke trodde hon att hon färdades utan följe heller. Det lät som smygande steg på vägen bakom henne rätt som det var. »Är det du Arne —?» — »Se dig om, Kristin, se under armbågen!» ljöd det frestande.
Likväl var det ej som om hon varit riktigt rädd längre. Bara kall och domnad, sjuk av lust att släppa taget och signa ned. Efter denna natt kunde hon visst icke bli rädd mera här i världen —.
Simon satt på sin vanliga plats vid sängens huvudgärd, lutad över barnet, när hon öppnade dörren och steg in. Ett kort ögonblick såg han upp — Kristin undrade om hennes eget utseende blivit lika härjat och gammalt på denna stund. Så böjde Simon sitt ansikte ända ned och gömde det mot armen.
Han raglade litet, när han reste sig. Han vände bort ansiktet från henne, då han gick förbi och bort mot dörren, med nacken och skuldrorna böjda.
Kristin tände två ljus och ställde dem på bordet. Gossen öppnade ögonen litet, såg upp, underligt omedveten, grinade litet och försökte vända huvudet från ljuset. När Kristin lade den lilla kroppen till rätta — som man rätar ut ett lik, gjorde han intet försök att ändra ställning — han tycktes vara för svag för att kunna röra på sig.
Så bredde hon linneduken över hans ansikte och bröst och lade torvstycket tvärsöver.
Därmed sköljde fasan över henne på nytt som en störtsjö.
Hon måste sitta bredvid sängen. Fönstret var mitt emot den delen av bänken. Hon tordes ej sitta med ryggen åt det — bättre att se dem i ögonen, som kanske stodo där utanför och sågo in. Hon drog karmstolen bort till sängen, satt vänd mot rutan — natten trängde sig kolsvart inpå den, ett av ljusen speglade sig i glaset —. Kristin stirrade stelt mot det, kramade fingrarna om stolskarmen, så att knogarna vitnade, och hennes armar skälvde till emellanåt. Hon kände ej av sina egna ben, så kalla och våta voro de — hon satt och hackade tänder av fasa och av köld, och svetten rann som isvatten ned över hennes ansikte och rygg. Hon satt orörlig — tittade endast då och då blixtsnabbt bort på linneduken, som höjde och sänkte sig helt litet vid barnets andetag.
