suttit ensamma kvar på Haugen som fru Åshild hade berättat för henne om detta — om sin vandring till griftegården i Konungahälla: »— det, Kristin, är visst det tyngsta jag påtagit mig.» — Men icke var Björn Gunnarsson ett menlöst barn, när han låg där, och Åshild Gautesdotters systrungar hade kommit hans hjärta för när med sina svärd. Han hade blivit den enes bane, innan han själv föll, och den andre blev aldrig en karsk man efter den dag då han skiftat hugg med herr Björn —.
Kristin stod vid fönsterrutan och såg ut på gården. Folk färdades mellan husen för dagens sysslor. Några små kvigkalvar gingo ute på tunet — de voro så vackra —.
I mörkret spira så många slags tankar — liksom de florsfina växter som gro nere på sjöbotten och vagga och bölja, underligt trolskfagra — lockande och skrämmande äga de en sällsam, mörk dragningskraft, så länge de växa inne i sitt levande, rinnande mörker. Men sen är det bara en slemmig, brun klump, när barnungarna riva dem till sig upp i båten. I natten gro så många underliga tankar, som både skrämma och locka. Det var visst broder Edvin som sagt en gång att de fördömda i helvetet själva icke ville skiljas från sin pina — hatet och sorgen voro deras vällust — därför var det som Kristus icke kunde frälsa dem. Den gången hade detta synts henne ett förvirrat tal. Det gick en isande rysning genom henne, nu började hon förstå vad munken menat —.
Hon lutade sig över sängen igen — insöp lukten av småbarnet. Simon och Ramborg skulle icke mista honom. Om det nu också var så att hon kände behov av upprättelse i Simons ögon, av att visa honom att hon kunde nog annat än bara ta emot av honom! Hon hade känt behov av att våga något för honom i gengäld —.
Så knäböjde hon åter, läste om och omigen så mycket hon kunde utantill ur Psaltaren.
Denna morgon gick Simon ut och sådde vinterråg på den
nyröjda skogsmarken söderut. Han hade fått för sig att han måste
låtsa som om han ansåg rätt och riktigt att sysslorna på gården
gingo sin vana gång. Tjänstekvinnorna hade blivit utom sig av
förundran, när han kom in till dem i natt och sade att Kristin
gärna ville vara ensam med gossen, tills hon själv sände bud efter
dem. Till Ramborg sade han det också, då hon vaknade — Kristin
hade bett att ingen skulle gå nära frustugan i dag.
»Icke du heller?» frågade hon hastigt, och Simon sade nej. Det var då han hade gått ut och hämtat såningsskäppan.
Men efter dagvarden stannade han uppe på gården — han kunde ej förmå sig till att gå långt bort från husen. Och han tyckte ej om Ramborgs uppsyn. En stund efter middagsvilan kom det: han stod nere vid logen; då såg han husfrun störta över tunet. Han sprang efter — Ramborg kastade sig mot frustugedörren,
