»Det brådskar icke för min skull», sade flickan och log litet.
»Du vet att, om du blev gift till Eiken, så hade du dina rika fränder i närheten — bar är broderlös bak —», han såg den lilla glimten i Arngjerds ögon och det skälmaktiga leendet: »Jag menar Gyrd, din farbror», sade han hastigt, litet brydd.
»Ja, jag förstår nog att I icke menaden min fränka, Helga —», så skrattade de båda.
Det kändes varmt i Simons sinne — av tack till Gud och Maria mö och till Halfrid, som hade fått honom att kännas vid denna sin dotter. När de fingo tillfälle att skratta så där tillsammans, han och Arngjerd, så behövde han ej annat bevis för sitt faderskap.
Han reste sig, borstade av henne litet mjöl, som hon fått på ärmen: »än giljaren då — hur likar dig mannen?» frågade han.
»Jo, han likar mig väl, det lilla jag sett av honom — och en skall väl icke lyssna till allt som säges — Men I får råda i detta, far —»
»Då får det bli som jag sagt. Åsmund och Grunde kunna vänta en tid; om de ännu ha samma hug, när du blir litet äldre så —. Annars vet du, dotter min, att du får besluta själv om ditt giftermål, såvitt som du äger vett att döma om ditt eget bästa. Och ditt vett är fullgott det, Arngjerd —»
Han lade armen om henne. Hon rodnade, då fadern kysste henne — Simon kom ihåg att det var nu visst år och dag sedan han sist gjort det. Eljest hörde han ej till de män som äro rädda för att ta i sin hustru vid dager eller skämta med sina barn. Men det var alltid som på skämt — och Arngjerd — Simon fick med ens klart för sig att denna unga dotter var visst den enda människa här på Formo som han en och annan gång talade allvar med —.
Han gick bort och drog tappen ur hålet i sydväggen. Genom
den lilla gluggen såg han ut över dalen. Det var sunnandrag i
luften, och stora grå moln vällde fram därnere där fjällen möttes
och stängde utsikten. När en solstrimma bröt igenom, lyste alla
färger så mättat kraftiga. Tövädret hade slickat av den grådaskiga
rimfrosten — gärdena voro bruna, granskogen blåsvart — och
överst utmed fjällens panna strök ljuset med guldgul glans, där det
kala fjället tog vid med lav och mossa —.
Simon kände det som om där var en förunderlig kraft att hämta ur höstvinden därute och den oroliga glansen över bygden. Kom det nu en riklig Allhelgona-blöta, så blev det väl kvarnvatten i bäckarna, i alla fall tills fram emot jul. Och han kunde sända män till fjälls för att lägga upp mossa. Det hade varit en sådan torr höst — Lågen rann hopsinad och liten mellan sina strandvallar av gult grus och bleka stenar.
Här norrut i bygden var det endast Jörundgård utom prästboet som hade kvarn i älven. Han hade föga lust att be om att
