den mäktiga rösten kom nu åldrad och beslöjad ur den eviga skymningen: Synd var det icke. Varje lem av den stridande kyrkan måste prövas i skärmytsling med fienden; därför tillät Gud att djävulen hemsöker en man med mångahanda frestelser. Så länge han icke kastar sina vapen — så länge han ej sviker Drottens märke, vaken och medveten samtycker till de synder som den orene anden vill snärja honom med — så länge äro de syndiga hugskotten icke synd —.
»Nej!» — Simon greps av blygsel, då han hörde sin egen röst.
Samtyckt hade han aldrig. Han pinades, pinades, pinades av det. När han vaknade och hade drömt dessa syndiga drömmar, kände han det som om han själv blivit våldförd, medan han sov.
Två främmande hästar stodo bundna vid gärdslet, när han kom in på tunet. Det var Erlend Nikulaussons Svarten och Kristins ridhäst. Han ropade på stalldrängen — varför hade ej hästarna förts in? För att de främmande hade sagt att det inte behövdes, svarade drängen buttert.
Det var en ung pojke, som hade tagit plats hos Simon nu, då han var hemma — förut hade han tjänat på Dyfrin. Där skulle nu allting gå liksom efter riddareskick, det hade Helga åstadkommit. Men trodde den dumbommen Sigurd, för att han själv hellre talte muntert och skämtsamt till sitt folk och gärna tålde ett munvigt svar av en tjänare, att någon fick mucka mot sin husbonde härpå Formo, så skulle då djävulen — Simon stod i begrepp att grundligt skälla ut karlen — men så hejdade han sig: han kom ju raka vägen från skriftermålet. Jon Dolk fick ta sig an denne nykomling och lära honom att god bondesed var lika fast som hovmansskicket på Dyfrin —.
Så frågade han endast lindrigt milt om Sigurd kommit ut ur berget i år och bad honom sätta in hästarna. Men han var uppbragt —.
Det första som mötte hans ögon, när han steg in i stugan, var Erlends leende ansikte — skenet från ljuset på bordet föll rätt över honom, där han satt på bänken och värjde sig mot Ulvhild, som stod på knä vid hans sida och försökte klösas, eller vad det nu var — hon kavade med armarna upp mot mannens ansikte, medan hon skrattade, så hon kiknade —.
Erlend for upp, ville skjuta undan barnet, men hon hakade sig fast i hans tröjärm och blev hängande vid hans arm, då han kom över golvet, slank och spänstig, och hälsade på sin svåger. Det var något hon kältade om; Erlend och Simon kunde knappt få ljud för sig.
Fadern befallde, ganska barskt, att hon skulle gå ut i eldhuset med tärnorna — de hade just blivit färdiga med att sätta fram på bordet. Då flickan sade emot, tog han henne hårt i armen och ryckte henne från Erlend.
582
