En lek som männen särskilt hade förkärlek för var den att de höllo ting — läste upp stämningar, buro fram klagomål och kungjorde lagar, pålagor och lättnader, men de skulle vränga orden och tala bakfram. Audun Torbergsson kunde läsa upp kung Håkons brev till köpmännen i Björgvin — hur mycket de finge begära för manshosor och hur mycket för att sätta överläder på kvinnoskor, och någonting om dem som tillverkade svärd och små och stora sköldar — men han rörde ihop orden, så att det blev bara tvetydigt och liderligt snack. Denna lek slutade nu alltid så att till sist frågade ingen efter vilka ord han tog i sin mun. Kristin mindes från sin barndom att visserligen hade hennes far aldrig tålt att skämtet vändes i hån mot gudstjänst och kyrka, men eljest tyckte Lavrans själv att det var god gamman när han och hans gäster kappades om att hoppa upp på bord och bänkar och med munter röst skräna allehanda grovkorniga galenskaper.
Annars föredrog ju Simon sådana lekar som att någon fick ögonen förbundna och skulle leta i askan efter en kniv, eller också skulle två personer med munnen fiska upp bitar av en honungskaka ur en stor ölbolle. Under tiden narrade de andra gästerna dem att skratta, så att ölet sprutade åt alla håll. Eller de skulle med tänderna ta upp en ring ur en mjölhög. Stugan kom då snart att se ut som en svinstia.
Men detta år blev det ett sådant, rent förunderligt vackert vårväder under påsken. Om onsdagen var det alltifrån tidiga morgonstunden sådant solsken och värme, och redan efter dagvarden drogo alla sig ut på tunet. I stället för att bråka och föra oväsen, började då ungdomarna på med bollspel, sköto till måls och drogo i rep, sedan blev det hindlek och stabbedans,[1] och därefter fingo de Geirmund av Kruke att sjunga och slå harpan — då kommo snart alla, både unga och gamla, med i dansen. Snön låg ännu på åkrarna, men alskogen stod brun av blom, och solen sken varmt och vackert på varje bar backe; när folk kom ut efter kvällsvarden, var det sådan fågelsång överallt — och så gjorde de upp bål på gärdet bakom smedjan och sjöngo och dansade till långt fram på natten. Morgonen därpå blev folk liggande länge och bröt senare än eljest upp från gillegården. Jörundgårdfolket brukade vara de sista som drogo bort — och nu lyckades Simon övertala Erlend och Kristin att stanna över nästa dag — de från Kruke skulle stanna på Formo veckan ut.
Simon hade följt den sista skaran av gäster upp till färdevägen. Kvällssolen sken så vackert över hans gård, där den låg i backsluttningen; han var varm och upprymd av dryck och gästabudsglam, och medan han gick nedåt mellan gärdesgårdarna, hem till
- ↑ Den intresserade hänvisas till tidskriften Sv. Landsmål och Sv. Folkliv, årg. 1911, sid. 489—517.
662
