— Sedan, då jag såg att du tog dig an deras sak med slik iver att du var hemifrån mest hela året — icke såg dig någon råd att komma norrut till mig på Ringheim, medan jag gick där i en främmande mans gård och skulle föda ditt barn — jag tänkte att — kanske visste du det gällde fler än Erlend —»
»Ah — riddare och baroner!» Simon skrattade kort och vredgat.
»Var det allenast för Kristins skull du gjorde det?»
Han såg att hennes ansikte var blekt, liksom frostbitet; det var omöjligt att låtsa som han ej förstod hennes mening. I förtvivlan och trots utbrast han:
»Ja!»
Så tänkte han — hon var ju galen — och han själv var galen. Erlend var galen — alla människor hade mist vettet i dag. Men nu fick det vara slut.
»Jag gjorde det för din systers skull ja», sade han lugnt, »och för de barns skull som icke hade närmare man i ätt eller frändskap att värja dem än jag var. Och för Erlends skull, eftersom vi skulle vara varandra trogna som bröder. — Och börja nu icke du också att bära dig vettlöst åt — ty slikt har jag sett mera än nog av på gården i denna dag —», brusade han upp och slängde skon, som han tagit av sig, bort i väggen.
Ramborg gick och tog upp den — såg på timmerstocken, där den träffat:
»Skam är det att Torborg icke kunde finna på det själv — att tvätta av sotet härinne till gästabudet — jag glömde att tala om det med henne.» Hon torkade av skon — det var Simons bästa, med långa snablar och röda klackar — tog också den andra och lade ned paret i hans klädkista. Men han såg att hennes händer skälvde starkt, medan hon sysslade härmed.
Då gick han bort och tog henne i sin famn. Hon slingrade de spensliga armarna kring mannen, medan hon skakade av undertryckt gråt och viskade tätt intill honom att hon var så trött —.
Sjunde dagen därefter redo Simon och hans sven nordvägen genom Kvam. De stretade sig fram mot snöyra med stora, hopklibbade flagor. Vid middagstiden kommo de till den lilla gården vid allmänningsvägen där det var tavern.
Hustrun kom ut och bad Simon stiga in i deras egen stuga — till krogrummet visades endast småfolk. Hon skakade av hans våta ytterplagg och hängde dem till tork på tvärbjälken bredvid eldstaden, medan hon pratade: Sådant slaskväder — synd om hästarna — han hade väl måst rida hela vägen runt också — tvärsöver Mjösen kunde man väl icke komma nu?
»Åh jo, är livet en nog lett, så —»
Hustrun och de barn som voro inne hos henne skrattade villigt. De större hade gjort sig ärende in med ved och med öl, de små stodo i en klunga nere vid dörren. De fingo oftast slantar av Simon bon-
608
