sig på sängen med stövlar och sporrar på — men tyckte det var skada: bädden var ren och god för att vara hos småfolk. Han satte sig upp, drog av sig skoplaggen. Styv i lederna av trötthet som han var, så måtte han väl kunna få sova nu — han var genomvåt och frös, men hans ansikte brände efter den långa ritten mot blåsten i ovädret.
Han kröp in under täcke och fäll, snodde och vände på huvudkuddarna — de luktade så underligt fisk. Så blev han liggande i halvrest ställning, stödd på armbågen.
Tankarna började gå i kretsgång igen. Han hade tänkt och tänkt under dessa dagar, så som ett tjudrat djur trampar runt pålen.
Om nu också Erling Vidkunsson hade vetat att även för Gyrd och Gudmund Darre kunde det gälla deras välfärd, ifall Erlend Nikulausson lät tvinga sig att tala — ja, så blev det väl därför icke värre att han hade prövat alla medel att vinna Bjarköriddarens hjälp. Snarare tvärtom — sina egna bröder var väl en man skyldig att bistå, in i döden, om så behövdes. Men han önskade nog att han vetat om Erling visste det. Simon vägde för och emot. Alldeles ovetande om att ett uppror var i görningen, kunde Erling omöjligen ha varit. Men vad han visste — Gyrd och Ulv tycktes i varje fall ej veta huruvida den mannen kände till att de varit med. Men Simon mindes att Erling hade nämnt Haftorssönerna, rått honom att söka hjälp hos dem, ty det var snarare deras vänner som behövde vara rädda — Haftorssönerna voro syskonbarn till Ulv Saksesson och Helga. Näsan sitter nära ögonen —!
Men om nu Erling Vidkunsson verkligen hade trott att han också tänkte på sina egna bröder, så blev vad han hade gjort väl icke värre för det. Och Erling kunde också gott ha begripit att han var omedveten om sina bröders fara. Dessutom hade han ju själv sagt — han mindes att han sagt det till Stig — att han trodde icke de kunde pina någonting ur Erlend.
I alla fall kunde där ju vara skäl att frukta Erlends mun. Sedan han tegat under kval och fångenskap, var han just man till att röja sig efteråt genom att försäga sig. Det skulle varit likt honom —.
Fast — han tyckte, det var det enda han kunde vara säker om att Erlend icke skulle göra. Han teg som muren, var gång samtalet kom in på denna sak, just för det han var rädd att bli frestad att försäga sig. Simon märkte att Erlend i detta fall hade en våldsam, nästan barnslig skräck för att bryta sitt ord — barnslig, ty att han ju själv hade röjt hela företaget för sin »horaV, det tyckte Erlend tydligen icke var något så särskilt vanhedrande. Sådant trodde han visst kunde hända den bäste. Så länge han själv höll munnen, ansåg han sin sköld ofläckad och sin trohet oförvitlig — och Simon hade märkt att Erlend var öm om sin heder, så långt som han själv förstod vad heder och ära var. Han hade ju blivit alldeles utom sig av förtvivlan och vrede vid blotta tanken på att någon av hans
610
