de betedde sig som skrämda får, då det gick galet med hela företaget. Ännu var det som det svindlade för honom, när han tänkte på vad han fått veta nu på Dyfrin — så många män hade vågat lämna landsfreden och sin egen välfärd i händerna på Erlend — och Haftor Olavsson och Borgar Trondsson —! Och icke en hade haft mod att stiga fram och kräva av konungen att han unnade Erlend hederlig förlikning och lät honom behålla sitt odalgods. De voro så många att hade de hållit ihop, så kunde de lätt ha tilltvungit sig detta. Det fanns nog mindre både av vett och av mannamod bland herremännen i Norge än han hade trott —.
Harmsen var han också över att han själv hållits alldeles utanför dessa rådslag. Icke för att de kunnat få honom med i ett sådant huvudlöst företag. Men att både Erlend och Gyrd gått bakom hans rygg och dolt detta —! Han var väl lika god adelsman som någon av de andra och gällde icke litet i de bygder där folk kände honom —.
På sätt och vis gav han Gyrd rätt: Så som Erlend skött sitt hövdingskap, kunde han ej rimligtvis kräva att hans medsammansvurna skulle framträda och vidgå sitt förbund med honom. Simon visste att, hade han träffat Gyrd ensam, så hade han ej kommit att skiljas från sina bröder på detta sätt. Men där låg den där riddar Ulv och sträckte ut sina långa ben och utbredde sig över Erlends vettlöshet — nu efteråt! Och så tog Gudmund till orda. Varken Gyrd eller han själv hade någonsin förr låtit den yngsta brodern få göra gällande någon mening mot dem. Men sedan han gift sig med prästfrillan, hade svennen blivit så uppgödd och stursk och självgod — Simon hade setat där och sett sig riktigt ilsken på Gudmund — han snackade så viktigt, och hans runda röda ansikte liknade till den grad ändan på en unge att det kliade i händerna på Simon att få ge honom en klatsch —. Till sist hade han näppeligen själv vetat vad han sade till de tre männen.
Så nu var det brytning mellan honom och hans bröder. Det kändes som om han skulle förblöda, när han tänkte på det — som om ett band av kött och blod slitits av. Han blev fattig genom detta. Bar är broderlös bak —.
Men hur det nu var eller icke var, så hade han mitt under det hetsiga ordbytet med ens förstått — han visste ej själv på vad sätt — att Gyrds slocknade, valna väsen icke endast berodde på att det satt hårt åt för brodern att få litet husfrid. Gyrd bar ännu kärlek till Helga, det hade han sett i ett ögonkast; det var detta som gjore brodern så underligt bunden och kraftlös. Och på ett obegriplig, hemligtsfullt sätt väckte det Simons raseri över — ja, över hela 1ivet.
Simon gömde ansiktet i händerna. Ja, de hade varit goda, lydiga söner i det stycket. Det hade fallit sig lätt för både Gyrd och honom själv att fatta kärlek till de brudar fadern kom och sade att han
612
