med handen på sadelbågen och såg ned. »Du har färdats raskt då», lade han till, som för att tystnaden blev pinsam.
»Nej, vänta litet», sade Simon till de unga gossarna, då de skulle till att rida. »I också skolen höra detta. Det var min brors sigill du såg på brevet, Gaute. Och jag förstår det måste synas dig att de illa höllo tro och loven mot din far, han och de andra herrarna, vilka beseglat det brev till junker Håkon, som din far skulle föra till Danmark —»
Gossen såg ned och teg. Erlend yttrade:
»Ett tänkte du väl icke på, Simon, innan du for för att komma till tals med din bror. Dyrt köpte jag trygghet för Gyrd och mina andra medståndare — med allt vad jag ägde förutom mitt namn som en ordhållig och trofast man. Nu menar väl Gyrd Darre att icke ens det namnet har jag bärgat —»
Skamsen böjde Simon huvudet. Detta hade han ej tänkt på.
»Det kunde du ha påmint mig om, Erlend, när jag sade att jag ville fara till Dyfrin —»
»Du måtte väl själv kunat se att jag var så vild och rasande, så jag icke dugde till att tänka eller råda, när jag red ut från din gård —»
»Jag var ej vid full besinning, jag heller, Erlend —»
»Nej, men det tyckes mig, du kunde haft tid att stilla dig på den långa vägen. Icke kunde jag heller gärna bett dig låta vara att spörja din bror utan att röja ting som jag svurit dyrt att förtiga —»
Simon teg litet — först tyckte han den andre hade rätt. Men så slog det honom — nej, nu var Erlend rent orimlig. Skulle han gått här och låtit Kristin och gossarna tro så illa om honom. Han framställde den frågan ganska häftigt.
»Jag har aldrig sagt ett ord om det, frände, varken till mor eller till mina bröder», sade Gaute och vände det vackra, ljusa ansiktet mot sin mosters man.
»Ja, till sist fingo de veta av det i alla fall», svarade Simon envist. Jag menar att efter allt vad som hände den dagen hos mig, måste vi reda ut saken. Och jag förstår icke att det kunde komma så oväntat för din far — stort mera än ett barn är du icke, Gaute min, och helt liten var du, då du blev inblandad i dessa — lönnliga anslag.»
»Min egen son måste jag väl tro jag kunde lita på» stötte Erlend häftigt fram. »Och jag hade icke två utvägar att välja mellan, om jag skulle bärga undan brevet. Det var att giva det åt Gaute eller låta sysslomannen finna det —»
Det föreföll Simon fåfängt att tala vidare om saken. Men han kunde ej avhålla sig från att säga:
»Föga likade det mig, när jag förstod vad svennen har gått
618
