hade kastat bort sig i andra mäns våld. Jag tänkte, att hade jag varit man, icke skulle jag varit så föga stolt — och så hjärtlös» — hon teg överväldigad. »Det tyckes mig de hårdaste villkor — så som de fingo det, Abisag och den arma Isodd av Bretland —», hon vände sig häftigt om, kom fort bort över golvet och stod framför sin man.
»Vad är det åt dig, Ramborg?» Simon talade lågt och med ovilja — »Jag förstår ej din mening med detta —»
»Jo, det gör du», sade hon häftigt. »Du är sådan du, som denne Tristan —»
»Det kan jag aldrig tro», han försökte skratta, »att jag skulle likna — Tristan den fride —. Och de två kvinnor du nämnde — minns jag rätt, så levde och dogo de som skära mör, orörda av sina män —», han såg på sin hustru, hennes lilla hjärtformiga ansikte var vitt, och hon bet sig i läpparna.
Simon flyttade ned foten, rätade på sig och lade båda händerna på hennes axlar:
»Ramborg min, vi ha ju två barn tillsammans», sade han stilla.
Hon svarade ej.
»Jag har med all flit försökt visa dig att jag var tacksam för den gåvan. Jag trodde själv att jag — jag har frestat vara dig en god husbonde —»
När hon ändå ingenting sade, släppte han henne och gick bort och satte sig på bänken. Ramborg följde efter, stod framför honom och såg ned på mannen: de breda låren i våta, nedstänkta benkläder, hans väldiga kropp, det tunga, rödbruna ansiktet. Hon förvred läpparna i motvilja:
»Ful har du blivit också, Simon.»
»Ja, jag har aldrig trott om mig själv att jag varit någon fager man», sade han lugnt.
»Och jag är då ung och vän —», hon satte sig på hans knä, tårarna störtade ur hennes ögon, medan hon tog om hans huvud med båda händer: Simon — se på mig — varför kan du icke löna mig för det — ingen utom dig har jag unnat att äga mig — jag tänkte det alltifrån jag var liten mö, att sådan som du var, skulle också min husbonde vara — Minns du att vi fingo gå vid din hand, både Ulvhild och jag — du skulle gå med far västerut i hagen och se på hans fålar — du bar henne över bäcken, och far ville ta mig på armen, men jag skrek att du skulle bära mig också. Minns du?»
Simon nickade. Han påmnde sig väl att han hade pysslat mycket med Ulvhild, för att han tyckte det var så synd om det väna barnet, som var krympling. Om den yngsta hade han ej kommit ihåg något annat än att det fanns en som var yngre än Ulvhild.
»Du hade det fagraste hår —», hon trädde sina fingrar genom
