Andra avdelningen
»— SÅSOM OCK VI FÖRLÅTA…»
I.
Kristin fick icke fullt reda på vad som hänt mellan Erlend och Simon. Mannen omtalade för henne och Björgulf vad Simon hade sagt om sin färd till Dyfrin och att de sedan råkat i ett ordskifte som slutat med att de skildes i ovänskap. »Mera kan jag icke säga dig om detta.»
Erlend var litet blek, men hans ansikte fast och beslutsamt. Hon hade sett det sådant några få gånger förr, under de år hon varit gift med honom. Alltså visste hon att detta var saker som han icke ville säga mera om.
Hon hade aldrig tyckt om, när Erlend mötte hennes frågor med denna uppsyn. Gud visste, hon krävde ej att få gälla för mer än en enfaldig kvinna; helst hade hon sluppit allt ansvar för annat än sina barn och sitt husfrudöme. Men hon hade blivit tvungen att ta hand om så mycket som tycktes henne vara lättare för en man att sköta — och Erlend hade funnit det ganska rimligt att han lät detta ligga på hennes skuldror. Då klädde det honom illa att vara så övermodig och kort avvisa henne, när hon ville ha reda på vad han ställde till på egen hand som rörde allas deras välfärd.
Hon tog denna ovänskap mellan Erlend och Simon Darre tungt. Ramborg var hennes enda syster. Och när hon tänkte på att hon nu skulle sakna umgänget med Simon, märkte hon först riktigt hur hon fäst sig vid denne man och hur mycket tack hon var honom skyldig — det bästa stödet i sin vanskliga ställning hade hon haft i hans trofasta vänskap.
Och hon visste att nu fick då folk detta att skvallra om över hela bygden — de på Jörundgård hade blivit osams med Simon på Formo också! Simon och Ramborg voro avhållna av varenda människa. På henne själv, hennes make och söner sågo de flesta med misstro och ovilja, det hade hon märkt för länge sedan. Nu komme de att bli alldeles ensamma —.
Kristin tyckte att hon måste sjunka genom jorden av sorg och skam den första söndag hon kom in i kyrkvallen och såg Simon stå
626
