En dag hade de två minsta gossarna lagt märke till att fadern läste i Psaltaren om morgonen och fastade så när som på vatten och bröd. De frågade varför han gjorde detta — det var ju icke fastedag. Erlend svarade att han gjorde det för sina synder. Kristin visste att dessa fastedagar voro en del av den bot som blivit Erlend pålagd för hans äktenskapsbrott med Sunniva Olavsdotter och att i varje fall de äldsta sönerna också visste det. Nåkkve och Gaute tycktes ej tänka något vidare häröver, men hon kom att se bort på Björgulf i detsamma: svennen satt där och kisade närsynt ned i sin matskål och smålog för sig själv — på samma sätt hade Kristin sett Gunnulv le en och annan gång, när Erlend riktigt röjde sig. Modern blev illa till mods —.
Nu var det Nåkkve som Erlend alltid skulle ha hos sig. Och den unge levde liksom med alla sitt livs rötter fästa i fadern. Nåkkve tjänade sin far som en ung hirdsven sin herre och hövding: han ville nödvändigt själv sköta faderns häst, hålla hans riddon och vapen i stånd, han spände sporren kring Erlends fot och bar till honom hatt och kappa, när han skulle ut. Han skänkte i faderns bägare och skar för åt honom vid bordet, där han satt på bänken strax till höger om Erlends säte. Erlend skämtade litet om svennens kurteisi och höviska seder, men han tyckte om det, och han tog Nåkkve mer och mer helt för sig själv.
Kristin såg att nu hade han alldeles glömt bort hur hon fått strida och tigga för att vinna litet faderskärlek av honom åt den sonen. Och Nåkkve hade glömt den tid då det var till henne han kom och sökte bot för allt ont och råd i alla svårigheter, då han var liten och barnslig. Han hade alltid varit en öm son mot sin mor, och det var han ännu på sitt sätt, men hon kände att ju äldre gossen blev, desto längre kom han bort från henne och allt som rörde henne. Det som hon hade att stå i, saknade Nåkkve alldeles sinne för. Han var aldrig motsträvig, när hon satte honom till något arbete, men han var underligt tafatt och klumpig i allt som kunde kallas bondesysslor — han gjorde det utan liv och lust och blev aldrig färdig med något. Modern tänkte att han var ej olik sin döda halvbror, Orm Erlendsson, på mer än ett vis — liknade honom också till utseendet. Men Nåkkve var stark och sund, käck i dans och idrott, god bågskytt och ganska duktig också i andra vapens bruk, god ryttare och ypperlig skidlöpare. Kristin talade en dag med Ulv Haldorsson, Nåkkves fosterfar, om detta. Ulv sade:
»Ingen har mist mer genom Erlends vettlöshet än den svennen. Ty ypperligare ämne till en riddare och storhövding än Nåkkve växer ej upp i Norge i dessa dagar.»
Men modern förstod att Nåkkve aldrig tänkte på vad fadern omintetgjort för honom.
630
