Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/644

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ena ögat nedåt den planka han höll på att yxa till. Harmsen och bedrövad gick hon in igen i brygghuset.

Men hon tänkte åtskilligt på vad hon hade hört. Åsta Audunsdotter var ej så dåligt gifte — det var välstånd på Loptsgård och bara tre döttrar men ingen son, och Ingeborg, Åstas mor, var av mycket god släkt.

Hon hade nu aldrig tänkt sig att de på Jörundgård skulle kunna komma att kalla Audun Torbergsson släkting. Men han hade haft ett slaganfall i vintras och folk trodde ej han kunde leva länge — Och flickan var så behaglig och vinnande till sitt väsen, även duktig efter vad Kristin hade hört. Om Nåkkve var mycket fäst vid henne, så var det ej värt att sätta sig emot detta giftermål. De måste vänta med bröllopet två år till — så unga som både Åsta och Nåkkve voro — men sen skulle hon gärna välkomna Åsta som sonhustru.


Men en vacker dag mitt på sommaren kom Sira Solmunds syster in till Kristin för att låna något. Kvinnorna stodo utanför fatburen och togo farväl, då säger prästens syster: Nej men den Eyvor Håkonsdotter! Hennes far hade kört bort henne från sin gård, för hon var med barn — så nu hade hon tagit sin tillflykt till Ulvsvolden igen.

Nåkkve hade varit ett ärende uppe på burloftet — han hade stannat på nedersta trappsteget. När modern såg en skymt av hans ansikte, blev hon själv så illa däran att hon knappt kunde stå på benen. Pojken var röd ända bakom öronen, när han gick bort över tunet mot storstugan.

Men hon förstod snart av den andra kvinnans prat att det måste ha varit så med Eyvor, långt innan hon kom hit till bygden första gången på våren. Stackars menlösa pojken min, tänkte Kristin och andades ut — han skämdes väl nu för att han trott flickan om gott.

Ett par nätter senare låg Kristin ensam, ty Erlend hade begivit sig ut på fiske. Hon visste ej annat än att både Nåkkve och Gaute voro med honom. Då väcktes hon av att Nåkkve tog i henne och viskade att han måste tala med henne. Han kröp upp i sängen och satte sig vid fotändan:

»Mor — jag har varit borta och talat med den arma kvinnan, Eyvor, i natt — jag visste att de ljuga på henne — jag var så viss, att jag skulle gärna tagit ett glödande järn i min hand till vittne att hon ljuger, den där snattrande skatan från Romundgård —.»

Modern låg stilla och väntade. Nåkkve ansträngde sig för att tala i fast ton, men rätt som det var höll rösten på att slå över av upphetsning och sinnesrörelse:

»Hon skulle gå till ottesång sista dag jul — hon gick allena,

636