och pojkarna stodo och sågo på fadern, som visade dem hur sjöfarande göra knutar och dylikt —
Lavrans Björgulfson hade, när han tjärade kors över ladugårdsdörren och på liknande ställen, gärna brukat fara omkring litet med borsten — draga en ring runt om eller dra ett streck över var korsarm. En dag funno tvillingarna på att skjuta till måls efter ett av dessa gamla korsmärken. Kristin blev utom sig av förtvivlan och vrede över ett sådant okristligt beteende, men Erlend tog barnen i försvar — de voro så unga, man kunde icke vänta sig att de skulle tänka på korsets helighet, var gång de sågo det tjärat över en fähusdörr eller på en korygg. Piltarna fingo gå upp till korset på kyrkbacken, göra knäfall och kyssa det, medan de läste fem Paternoster och femton Ave — »och drag då icke Sira Solmund till gårds för detta!» Men denna gång fick modern medhåll av Björgulf och Nåkkve, prästen blev hämtad, och han stänkte vigvatten på väggen och tillrättavisade de två unga syndarna med stor stränghet.
De gåvo Kristins oxar och baggar ormhuvuden att äta, för att de skulle bli stång-galna. De retades med Munan, för att han ännu hängde modern i kjorteln, och Gaute voro de nästan jämt osams med — eljest höllo Erlendssönerna ihop i den vackraste brödrakärlek. Men det hände att Gaute tog och klådde upp dem, om de blevo för svåra. Förmana dem med ord var som att tala till väggen — och blev modern häftig, så stodo de styva i kroppen, med knutna nävar, medan de tittade under lugg på henne med gnistrande ögon och rynkade ögonbryn, eldröda i ansiktet av vrede. Kristin tänkte på vad Gunnulv omtalat om Erlend — han hade kastat sin kniv mot fadern och lyft sin hand mot honom mer en än gång, när han var barn. Så slog hon tvillingarna och slog hårt, ty hon blev rädd: hur skulle det sluta med dessa hennes barn, om de ej tämdes i tid!
Simon Darre var den ende som hade någon makt över dessa två vildbasar — de älskade sin mosters man, och de blevo alltid spaka, när han förmanade dem, godmodigt och lugnt. Men nu, då de ej sågo honom mer, kunde modern inte märka att de saknade honom. Bedrövad tänkte Kristin att barnahjärtat är trolöst.
Och lönnligt i sitt hjärta visste modern att i alla fall var hon nästan mest stolt över dessa två söner. Kunde hon endast lyckas bryta denna hemska trotsighet och vildhet, så tyckte hon att ingen av bröderna var ett mer lovande mansämne än dessa båda. De hade hälsa och goda yttre gåvor, voro oförfärade, sanna, givmilda, snälla mot alla fattiga, och vid flera tillfällen hade de visat en raskhet och snarrådighet, som tycktes henne vida övergå vad man kunde vänta sig av så unga gossar.
En kväll under höanden höll Kristin sent på med något i eldhuset, då kom Munan instörtande och skrek att det brann i det
640
