och Kristin lade in ved på eldstaden i hörnet och satte ljus på bordet, medan en tjänstflicka bar in mat och dryck.
Munken satte sig på stavkarlsbänken vid dörren, och han ville endast ha kall gröt och vatten till kvällsvard. Ej heller ville han ta emot när Lavrans erbjöd att låta reda honom ett bad och få hans kläder rentvagna.
Broder Edvin skubbade sig och kliade sig och log över hela sitt magra gamla anlete:
»Nej, nej», sade han, »detta biter bättre på mitt högfärdiga skinn än både gissel och gardianens ord. Jag har suttit i en klipphåla häruppe i fjället i sommar — de hade givit mig lov att gå ut i ödemarken för att fasta och bedja, och där satt jag och menade att jag nu var rentav såsom en helig eremit, och de fattiga människorna där borta i Setnadalen kommo upp med mat till mig och trodde, att här sågo de riktigt en from renlevnadsman: broder Edvin, sade de, fanns det många slika munkar som du, då skulle vi bättra oss fort nog, men när vi se präster och biskopar och munkar bitas och slåss som grisungar vid mathon —. Ja, jag sade dem att det var okristligt att tala så — men jag hörde det rätt gärna, och jag sjöng och bad, så att det ljommade i berget. Nu kan det vara gagneligt för mig att känna lössen bitas och slåss på huden min och höra de goda husfruarna, som vilja ha det rent och anständigt i stugorna sina, ropa att denna lortpälsen till munk kan gott ligga på logen sommartid. Jag skall norrut till Nidaros nu till Olavsvakan, och det blir nyttigt för mig att varsna att folk icke fikar efter att komma när mig —»
Ulvhild vaknade; då gick Lavrans bort och lyfte upp henne i sin kappa:
»Här är barnet jag talade om, käre fader, Läggen edra händer på henne och bedjen Gud för henne, såsom I båden för den pilten där norrut i Meldalen, om vilken vi sport att han återfick sin förlighet.»
Munken tog Ulvhild ömt under hakan och såg in i hennes ansikte. Så lyfte han hennes ena hand och kysste den.
»Bed hellre du med hustru din, Lavrans Björgulfson, att I icke mån frestas till att försöka böja Guds vilja med detta barnet! Vår Herre Jesus själv har satt dessa små fötter på den stig, där hon tryggast kan nå fram till fridens hem — jag ser det på dina ögon, du sälla Ulvhild, att du har dina förebedjare i den andra världen.»
»Pilten i Meldalen blev helbrägda, har jag hört», sade Lavrans sakta.
»Han var en fattig änkas enda barn, och ingen fanns, som kunnat föda och kläda honom, när modern fallit ifrån, förutom socknen. Och likväl bad kvinnan endast om att Gud måtte giva henne ett frimodigt hjärta på det att hon måtte kunna tro att Han ville låta det ske, som var bäst för pilten. Jag gjorde intet annat än bad den bönen med henne, jag ock.»
»Det är icke lätt för hennes moder och mig att slå oss till ro