ser du ej, kära min, vad för en kraft där är i våra söner. Jämt och samt låter du om dessa tu raska svenner, som om du väntade att deras väg skulle ligga mellan galgen och stupstocken. Nu tyckes mig du skulle njuta glädjen för all den värk och sveda och möda du led de år du hade barn under bältet och barn vid barmen och barn på armen jämt och samt — då gitte du ej tala om annat än de små skitsäckarna, och nu då de vuxit sig till vett och mandom, går du bland dem, som du vore både döv och dumb, och kommer dig med nöd för att svara, när de tala till dig. Gud hjälpe mig, det är som du skulle älska dem mindre, nu då du inga plågor har för barnens skull, men de fagra, välvuxna sönerna äro dig till gagn och glädje —»
Kristin kunde ej förmå sig till att svara ett ord.
Men hon låg och kunde ej falla i sömn. Och fram på morgonsidan steg hon stilla över den sovande mannen, gick på bara fötter bort till gluggen, som hon öppnade.
Himlen var gråmulen och luften sval — långt i söder där fjällen närmade sig till varandra och stängde dalen, sopade ett regnväder över den jämna vidden. Hustrun stod en stund och såg ut — det blev alltid så hett och kvavt här på nyburloftet, där de sovo om sommaren. Med det regndrag som var i luften bars hödoften, stark och söt, in till henne. En och annan fågel pep litet i sömnen därute i sommarhettan.
Kristin letade fram eldstålet och tände en ljusstump. Hon smög sig dit bort där Ivar och Skule sovo i fållbänken — lyste på de och kände med baksidan av handen på deras kinder — litet feber hade de nog. Sakta läste hon ett Ave Maria och gjorde korstecken över de två. Galgen och stupstocken — att Erlend kunde skämta med sådant — han som själv varit så nära —!
Lavrans gnällde och mumlade i sömnen. Modern stod en stund lutad över de två yngsta, som hade sin sovplats på en liten bänk bakom fotändan av föräldrarnas säng. Lavrans var het och röd och kastade sig häftigt, men vaknade ej, när hon rörde vid honom.
Gaute låg med de mjölkvita armarna under nacken, inne i de långa lingula håret — vad han haft överbrett, hade han kastat av sig helt och hållet. Han hade så hett blod, så han ville alltid sova naken, och han var så skinande vit i huden; den solbrända färgen på ansikte, hals och händer stack så skarpt av. Modern drog upp täcket ovan midjan.
Hon hade så svårt att bli ond på Gaute — han var så lik hennes far. Hon hade ej sagt mycket till honom om den olycka han så när hade vållat dem alla. Så klok och besinningsfull som den gossen var, trodde hon säkert att han tog lärdom av det i alla fall och inte glömde det.
Nåkkve och Björgulf hade den andra av de två sängarna som stodo på loftet. Längst stod modern och lyste på de två sovande
642
