uttryckligen — en halvsid, plommonblå silketröja med silverbjällror på ärmsnibbarna.
Erlend hörde på nästan utan ett ord, med en egen, spänd min. När Nåkkve talat till slut, skickade han Gaute efter skrinet med hans skrivsaker och tog strax itu med att sätta upp ett brev på latin — Björgulf måste hjälpa honom, ty Nåkkve var icke i ett sådant tillstånd att han dugde mycket till, och så skickade fadern honom i säng. I brevet stod att Erlend bjöd riddaren hem till sig nästa dag efter primstid, så att de kunde få tala om herr Allarts anbud att taga den välbördige unge mannen Nikulaus Erlendsson i sitt bröd som väpnare. Riddarens gåva bad han honom ursäkta att han sände tillbaka, med anhållan att herr Allart ville ta hand därom, tills Nikulaus med sin fars samtycke edfäst sig i den främmandes tjänst, efter slik sed som gällde bland ridderskapet runt om i landen.
Erlend dröp litet vax nederst på brevet och tryckte sitt lilla signet — det på ringen — helt löst därpå. Så sände han omedelbart en tjänare bort till Romundgård med brevet och silketröjan.
»Husbonde — du kan då väl icke tänka på att sända din unge son ut i främmande land med en okänd, utländsk man?» sade Kristin darrande.
»Vi få se —», Erlend log så underligt. »— Men jag tror ej det likar sig därtill», sade han, då han såg hennes sinnesrörelse; han log ännu en gång och strök henne över kinden.
På Erlends bud hade Kristin strött golvet i högloftet med enris och blommor, brett de bästa hyenden på bänkarna och dukat bordet med linneduk och god mat och dryck i fina kärl och de sällsynta, silverbeslagna djurhorn som funnos på gården efter Lavrans. Erlend hade rakat sig omsorgsfullt, krusat sitt hår och klätt sig i en svart, rikt utsydd, sid kjortel av utländskt kläde. Han gick gästen till mötes vid gårdsgrinden, och när de tillsamman kommo över tunet, kunde hon ej annat än tänka att hennes man såg långt mera ut som en av de välska riddare sagan täljer om, än den feta, ljusa främlingen i de brokiga, praktfulla kläderna av sammet och sarcenit.[1] Hon stod på höganloftsvalen, vackert skrudad och prydd, med silkesduk om huvudet; flamländaren kysste hennes hand, när hon hälsade honom »bienvenu», och fler ord bytte icke hon med honom, de timmar han var hos dem. Hon förstod ingenting av herrarnas samtal, och det gjorde ej heller Sira Solmund, som var med sin gäst. Men prästen talade med husfrun om att här hade han nog gjort Nikulaus’ lycka. Hon sade varken ja eller nej.
Erlend kunde litet franska och talade flytande sådan tyska som soldenärer prata, ordskiftet mellan honom och den främmande rid-
- ↑ Orientalisk vävnad.
