vad jag säger! Visst förstår jag att I icke ären en trätgirig kvinna.»
Kristin gick strax efteråt ut från loftet. Men nu vågade hon ej för allt i världen fråga den sonen vad de unga tänkte om denna sak.
Så låg hon vaken och lyssnade — kväll efter kväll, när gossarna
gått upp på loftet. Talade de med varandra månntro, när de
blivit ensamma däruppe? Det dunkade av stövlar, som de slängde
i golvet, knivbälten, som föllo ned, slamrade till — hon hörde
deras röster, men kunde ej urskilja några ord — de pratade i
munnen på varandra, blevo högröstade — det tycktes vara halvt
gräl, halvt skämt. En av tvillingarna ropade högt — så släpades
någon över golvet, så att damm dröste ned i stugan från loftet —
svaldörren slogs upp med ett brak — det bullrade utanför i
höganloftssvalen, och Ivar och Skule bråkade och hotade därute och
hamrade på dörren — hon urskilde Gautes röst, högljudd och full
av skratt. Han stod innanför dörren, förstod hon — nu hade han
och tvillingarna kivats igen, och slutet hade blivit att Gaute
kastat ut dem. Till sist hörde hon Nåkkves vuxna mansröst — han
medlade, och de två släpptes in. Ännu en stund hördes prat och
skratt ned till henne, så knakade det i sängarna ovanpå. Omsider
blev där tyst. Snart därpå ljöd ett jämnt mullrande ned till henne
med tysta mellanrum — ett mullrande som tordönet långt inne i
fjällen.
Modern log i mörkret. Gaute snarkade, när han var riktigt trött. Det hade hennes far också gjort. Det var märkvärdigt med sådana likheter — de söner som bråddes på Erlend i sitt utseende, de släktades också på honom däri att de sovo så ljudlöst som fåglar. Och medan hon låg och påminde sig alla de smådrag som man så underligt kan spåra, ättled efter ättled hos avkomlingarna, så måste hon le för sig själv, där hon låg. Den ångestfulla spänningen i moderns sinne slappnade för en stund, och sömnyrseln kom och trasslade ihop alla tanketrådar, medan hon sjönk i en känsla av välbefinnande och så i glömska —.
— De voro unga, tröstade hon sig —. De togo det visst ej så tungt —.
Men en dag frampå nyåret kom Sira Solmund, hjälpprästen, in
till Kristin på Jörundgård. Det var första gången han kom dit
objuden, och Kristin gav honom det bästa mottagande, ehuru hon
strax anade oråd. Det slog in, vad hon hade tänkt — han ansåg
sig mycket riktigt skyldig att ta reda på om hon och hennes make
egenmäktigt och ogudligt upplöst sitt hjonelag, och om så var, vem
av makarna som bar ansvaret för denna olaglighet.
Kristin kände själv att hon började klippa med ögonen, blev
