ut ur skärselden, utan att de hava ett slikt lovligt ärende — fåvitskt snack är det mesta, som folk talar om spöken och döda som gå igen, eller också djävulens bländverk, som försvinner likt rök, när du värjer dig med korsets tecken och Herrens namn —»
»Men de som äro saliga hos Gud, Sira Eirik?» frågade hon åter sakta.
»De som äro heliga hos honom vet du väl att han kan sända i sitt ärende med goda gåvor och bud från Paradis.»
»Jag sade dig en gång att jag såg broder Edvin Rikardsson», sade hon som förut.
»Ja, antingen var det en dröm — och den kunde vara sänd av Gud eller av din följesängel — eller också är munken en helig man.»
Kristin viskade skälvande:
»Min far — Sira Eirik, jag har bett så mycket om att det måtte unnas mig att få se hans anlete en enda gång. Jag längtar så outsägligt efter att se honom, Sira Eirik — och kanske kunde jag förstå av hans uppsyn vad han vill att jag skall göra. Kunde jag få ett råd av min far, så —», hon måste bita sig i läpparna, och med en snibb av huvudklädet strök hon bort de tårar som ville fram.
Prästen skakade på huvudet.
»Bed för hans själ du, Kristin — ehuru jag förvisso tror att Lavrans och din mor med nu för länge sedan blivit tröstade hos den de sökte trösten hos för alla sorger, medan de levde här på jorden. Och visst och säkert håller Lavrans dig fast i sin kärlek där också — men dina böner och mässorna för hans själaro binda dig och oss alla vid honom —. Ja, i vad måtto detta sker, det hör till de lönnliga ting som det är svårt att fatta — men tvivla ej att det sättet är bättre än om han skulle oroas i sin fred för att komma hit och visa sig för dig —.»
Kristin måste sitta en stund, innan hon fick så pass herravälde över sig själv att hon vågade tala. Men sen sade hon prästen allt som hänt mellan henne och Erlend den kvällen i arenstugan och upprepade varje ord som fällts, så noga hon kunde minnas.
Prästen satt länge tyst, när hon talat ut. Då slog hon häftigt ihop händerna:
»Sira Eirik! Tyckes dig att jag hade mest orätt? Tyckes dig jag hade så stor orätt att det icke är en synd av Erlend att han rymde från mig och alla våra söner på detta vis? Tyckes det dig rättvist att han kräver av mig att jag skall söka upp honom, göra knäfall och taga tillbaka de onda ord jag sade — jag vet att förr återvänder han icke till oss!»
»Tyckes dig du behöver ropa Lavrans tillbaka från den andra världen för att äska hans råd i denna sak?» Prästen reste sig och lade sin hand på hennes axel: »Första gången jag såg dig, Kristin,
