varmt öl — fick han tala litet med henne. Han bad henne fara till Formo med kvinnorna och barnen, så skulle han och två av männen stanna här hos Ulv och drängarna. Kristin tackade men sade att hon ville stanna på sin gård; Lavrans och Munan voro redan på Ulvsvolden, och Jartrud hade tagit sin tillflykt till Sira Solmunds — hon hade blivit så god vän med prästens syster. Simon sade:
»Det ser underligt ut för folk, Kristin, att I två systrar aldrig kommen samman. Ramborg blir ej glad, när jag kommer hem igen utan dig.»
»Jag vet det ser underligt ut», sade hon, »men ännu underligare skulle det se ut, tycker jag, om vi skulle fara och gästa min syster nu, då husbonden här på gården icke är hemma — och folk vet att det är ovänskap mellan dig och honom.»
Simon sade då ej mera, och strax efteråt bröt han upp med sina män.
Gångdagsveckan[1] ingick med ett förfärligt oväder, och om
tisdagen spordes det från gård till gård norrut i bygden att nu hade
floden fört bort bron uppe i Rosten, där folk for över när de
skulle till Hövringssätrarna. De började bli rädda för den stora
bron söderut, vid kyrkan. Den var mycket starkt byggd av det
grövsta timmer och högt välvd på mitten, stöttad av digra
stammar, som drivits ned i själva flodbädden, men nu svämmade
vattnet över brofästena, där de mötte älvens strandvallar, och under
brovalvet packade sig allt slags drivgods, som kom med strömmen
norrifrån. Lågen hade nu översvämmat de låga vallarna på ömse
sidor, och inåt Jörundgårds ägor stod vattnet på ett ställe som i en
vik nästan intill husen — det var en sänka i ängarna, och däri lågo
taket till smedjan och trädtoppar som småöar. Utladan på en av
holmarna hade redan rest.
Från gårdarna på ostsidan av älven hade endast några få män infunnit sig vid kyrkan. De voro rädda för att bron skulle ge sig av under tiden, så att de icke skulle kunna komma tillbaka till sina hem. Men uppe på andra stranden, i backen intill Laugarbrus lada, där det var litet lä för vinden, skymtade mellan snöbyarna en svart klunga folk. Ryktet gick att Sira Eirik hade sagt att han ville bära korset över bron och sätta det på östra älvbrädden, om också ingen tordes följa honom.
En snöskur sopade rätt emot, då processionen trädde ut ur kyrkan. Flingorna lågo som sneda streck genom luften — av bygden såg man endast skymtar — emellanåt litet av den svartnande sjö där vallarna brukade ligga, de drivande snömolnen som svepte längs fjällväggens rasblock och skogstungor, glimtar av fjällets hjässa
- ↑ Gångdagen, böndag med procession, 25 april.
