gällde att rädda bron. Prästerna hade också gått dit, sedan de lagt av sig sina skrudar.
Det var långt efter middagstimmen som männen kommo hem. Hennes söner, Ulv Haldorsson och de tre svennerna, en gammal man och två småpojkar, som voro på gården såsom socknens fattighjon.
Nåkkve hade redan satt sig till bords på sin plats, till höger om husbondens högsäte. Så reste han sig plötsligt, steg ut på golvet och gick bort mot dörren.
Kristin kallade honom halvhögt vid namn.
Då kom han tillbaka och satte sig igen. Färgen kom och gick i det unga ansiktet, han höll ögonen nedslagna, och rätt som det var måste han bita sig i underläppen. Modern såg att han ansträngde sig till det yttersta för att behålla herraväldet över sig själv — men han lyckades i alla fall.
Till sist var då också den måltiden slut. Sönerna vid innerbänken reste sig, kommo runt den tomma bordsändan med högsätet, rättade som av gammal vana litet på bältet, sedan de stuckit kniven tillbaka i slidan, och gingo ut.
När de alla voro borta, följde Kristin efter. I solskenet strilade det nu från alla tak. Det fanns icke en människa på tunet utom Ulv — han stod på stenhällen utanför sin egen stugdörr.
Hans ansikte blev underligt hjälplöst, när husfrun kom bort till honom. Han sade ingenting, då frågade hon stilla:
»Talade du med honom?»
»Icke många ord. Nåkkve och han talade med varandra, så att jag —»
Ett ögonblick efteråt sade han:
»Han var litet orolig — för er allesamman — när det blev sådan vårflod. Så hade han tänkt han måste hem och se hur här stod till. Nåkkve sade honom hur du ställt med det —.
Jag vet icke hur han fått höra — att du givit bort de skinnen han sände dig med Gaute i höstas. Han var vred däröver. Och så för att han fick veta att du hade skyndat hem strax efter mässan — han hade tänkt du skulle väntat och talat med honom —»
Kristin sade ingenting; hon vände om och gick in.
Denna sommar var det ständigt trassel och oenighet mellan Ulv
Haldorsson och hans hustru. Ulvs halvbrors son, Haldor Jonsson,
hade kommit till sin frände på våren och hade sin hustru med;
han hade gift sig året förut. Meningen var nu att Haldor skulle
leja den gård Ulv ägde i Skaun och flytta dit nästa fardag, men
Jartrud var ond, ty hon tyckte Ulv hade givit brorsonen för
goda villkor, och hon förstod det var männens avsikt att Haldor
kanske genom en eller annan åtgärd skulle få äganderätt till
gården efter farbroderns död.
Haldor hade varit Kristins skosven på Husaby, och hon satte
674
