Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/684

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Med Simon Andresson hade hon icke växlat något ord sedan den dag under vårflödet då han kom för att hjälpa henne. Vid kyrkan hälsade hon på honom och talade oftast litet med sin syster. Vad de tänkte om hennes förhållanden och detta att Erlend flyttat upp till Dovre visste hon ej.

Men söndagen före Bartolomeusmässan var herr Gyrd av Dyfrin med Formofolket i kyrkan. Simon såg mycket glad ut, då han gick in till mässan vid sin brors sida. Och Ramborg kom bort till Kristin efter gudstjänsten, viskade ivrigt att hon var med barn igen och väntade det till Mariamässan i vår:

»Kristin, syster, kan du icke komma med hem och dricka med oss i dag?»

Kristin skakade sorgset på huvudet, klappade den unga kvinnans bleka kind och bad Gud låta detta lända föräldrarna till glädje. Men hon kunde ej fara till Formo, sade hon.


Efter brytningen med svågern hade Simon tvingat sig till att tänka att det var bäst så. Han hade en sådan ställning att han icke behövde fråga efter vad folk tänkte om hur han handlade i varje avseende; han hade hjälpt Erlend och Kristin, när det gällde, och det stöd han kunde giva dem här i bygden var icke så mycket värt att han finge göra sitt eget liv så trassligt för den sakens skull.

Men när han fick veta att Erlend lämnat bygden, blev det omöjligt för Simon att bibehålla det tunga, sega lugn han tillkämpat sig. Fåfängt sade han sig själv att det var då ingen som hade ordentligt reda på hur det hängde ihop med Erlends bortovaro — folk sladdrade så mycket och visste så litet. Han kunde då i alla fall icke lägga sig i detta. Orolig till sinnes var han likafullt. Emellanåt funderade han på om han inte borde uppsöka Erlend på Haugen, ta tillbaka de ord han sagt, när de skildes — så finge han sedan se om han ej kunde finna på någon utväg att ordna saken mellan sin svåger och hustruns syster. Men Simon kom inte längre än till att tänka på det.

Han trodde nu ej att någon kunde märka på honom hur orolig han kände sig. Han levde som han haft för vana, brukade sin sätesgård och ställde med sina andra egendomar, var munter och drack käckt i vänners lag, låg inåt fjället på renjakt, när han hade tid till det, skämde bort sina barn, när han var hemma, och aldrig föll det ett ovänligt ord mellan honom och hans hustru. För gårdens folk måste det snarast se ut som om ömheten mellan honom och Ramborg nu var större än någonsin förut, eftersom hustrun nu var mera jämn och lugn i sitt sätt och aldrig mer visade några anfall av dåligt lynne och barnsligt vredesmod för småsaker. Men i hemlighet kände Simon sig skygg och osäker i umgänget med henne — han kunde ej mera ta henne halvt som hon

676