Det syntes rodnad och svullnad ända ned på utsidan av handen. Han nämnde detta, men Simon skrattade. Och då vännen litet senare bad honom stanna några dagar och invänta sin hustru här — Vigleik kunde ej glömma den där drömmen — så svarade Simon Andresson nästan vredgat:
»Så illa har du väl icke drömt om mig, Vigleik, som att jag lade mig och kurade för ett sådant lusbetts skull —?»
Vid solbärgningen redo de ned på Losnavattnet. Det hade varit den vackraste dag; nu förgylldes och rodnade de höga, blå och vita fjällen i aftonljuset, men de rimtyngda lunderna utmed älven stodo ludet grå i skuggan. Männen hade ypperliga hästar och en frisk ritt framför sig över den långa sjön — små isbitar sprätte klingande och klirrande fram under hästhovarna. Den kalla blåsten stod stark emot dem; Simon frös — men strax efteråt genomströmmades han trots kölden av en underlig, kväljande hetta — så kommo frossbrytningar, som tycktes tränga ända in till märgen. Under tiden kände han tungan svälla och bli konstigt tjock bak i svalget. Redan innan de kommit över vattnet måste han stanna och be en av svennerna om hjälp att fästa upp kappan, på sådant sätt att den stödde under högra armen.
Männen hade hört Vigleik Pålsson tala om sin dröm; nu ville de att husbonden skulle visa dem såret. Men Simon sade det var ingenting — det sved bara litet: »— jag får kanske tåla att vara vänsterhänt några dagar.»
Men frampå kvällen, då månen var uppe och de redo högt uppåt åsen norr om sjön, märkte Simon själv att hans arm kanske kunde bli något besvärlig i alla fall. Det värkte ända upp i armhålan, stötarna på hästryggen vållade honom stor plåga — blodet bultade och bultade i den sjuka lemmen. Och det bultade i hans huvud också och gjorde ont i nacken och uppåt. Han kände sig het, och han frös om vartannat.
Vintervägen gick här högt uppe i sluttningen, sträckvis genom skog och sträckvis åter över vita gärden. Simon såg det alltsamman — fullmånen seglade lysande på den blekblå himlen, alla stjärnor hade den drivit långt bort ifrån sig, endast en och annan stor vågade sig till att vandra fjärran på fästet. Det glittrade och glimmade över de vita markerna; skuggorna föllo korta och skarpa på snön — inne i skogen låg ljuset osäkert i stänk och strimmor mellan de snötunga granarna. Simon såg allt detta —
Men samtidigt såg han alldeles tydligt ett gärde med tuvigt, askbrunt gräs i tidig vårsol. Några smågranar hade skjutit upp här och där i utmarken, de lyste gröna som sammet i solen. Han kände igen sig, det var beteshagen hemma vid Dyfrin. Alskogen bakom gärdet stod med vårligt gråblanka stammar och topparna bruna av blom — där bortom drogo sig de långa, låga Raumariksåsarna tindrande blå, ännu vitfläckiga av snö. De gingo nedåt mot aldungar-
