det kanske var i oträngt mål — en slädfärd i detta smällkalla väder var icke god. Kanske, när han kom hem till Formo, fick man se. Han försökte småle mot Sigurd för att liva upp den unge svennen — han såg ju riktigt förskrämd och olycklig ut.
»Men I fån skicka bud efter Kristin i Jörundgård, strax vi komma hem — hon är så god läkekvinna hon.» Han kände sin tunga tjock och styv som trä, när han sade det.
»Kyss mig, Kristin, min fästmö!» Då skulle hon tro att han talade i yrsel. Nej, Kristin — vad hon skulle bli förundrad!
Erlend hade förstått det. Ramborg hade märkt det. Men Kristin — hon satt där med sin sorg och harm — så vred och så förbittrad hon nu var på denne Erlend — hon hade icke en tanke för någon annan än honom nu heller. Du har aldrig frågat så mycket efter mig, Kristin, min älskade, att du tänkt på om det blev mig tungt, när jag skulle vara bror åt den som en gång lovats mig till viv —.
— Han hade ju ej vetat om det själv, den gången då han skildes från henne utanför klosterportarna i Oslo — att han så här skulle fortsätta att tänka på henne. Att han skulle sluta med att tycka att ingenting han fått i livet var fullgod ersättning för vad han miste då. »För den mö som var mig tingad i min ungdom.»
Hon skulle höra det, innan han dog. En kyss skulle hon ge honom —.
»Jag är den som älskade dig och som älskar dig ännu —»
De orden hade han hört en gång, och han hade aldrig kunnat glömma dem. Det var ur boken om Jungfru Marias järtecken, det var en sägen om en nunna, som rymde ur sitt kloster med en riddare. Maria mö — hon frälste dessa två till slut och gav dem förlåtelse trots deras synd. Var det synd att han sade det till sin hustrus syster, innan han dog, så fick Guds moder skaffa honom tillgift för detta också —. Det var ej så ofta han hade besvärat henne med att be om något —.
— Jag trodde ej själv den gången att jag aldrig skulle bli riktigt glad och lustig mera —.
»Nej, Simon, det är alltför tungt för Socka, om hon skall bära oss båda — så långt som hon måst löpa i natt», sade han till den som satt sig upp på hästen bakom honom och stödde honom. »Jag ser nog att det är du, Sigurd, men jag tyckte du var en annan —.»
De kommo fram till pilgrimshärbärget frampå morgonsidan, och
de två munkarna, som förestodo det, togo hand om den sjuke. Men
då han under deras vård kryat till sig något och feberyrseln
avtagit, tvingade sig Simon Andresson till att få låna en släde och köra
vidare norrut.
Det var gott före, och de bytte hästar under vägen, foro hela natten och kommo fram till Formo nästa morgon i dagbräckning-
