Först dagen därpå kom Kristin ihåg vad hon lovat Simon, för den händelse Ramborg skulle gifta om sig. Hon red då ännu en gång till Formo. Det kändes ej lätt att göra detta. Och det värsta var att hon visste sig ej kunna säga någonting som kunde vara den unga systern till hjälp eller tröst. Detta giftermål med Jammælt på Ælin tycktes henne förhastat — då Ramborg var i ett sådant sinnestillstånd som hon var. Men Kristin förstod att nu kunde det ej tjäna någonting till att hon avrådde.
Ramborg var trumpen och tvär och svarade henne knappt. Hon ville på inga villkor finna sig i att styvdottern kom till Jörundgård. »Det står ej heller så till i din gård, så det tyckes mig rådligt att skicka en ung mö dit.» Kristin svarade saktmodigt att det kunde Ramborg ha rätt i. Men hon hade lovat Simon att erbjuda detta —.
»Ja, förstod icke Simon i feberyrseln att han kränkte mig, då han bad dig om detta, så må du väl förstå att du kränker mig med att säga det», svarade Ramborg, och Kristin måste återvända hem med oförrättat ärende.
Nästa morgon lovade gott väder. Men när sönerna kommo in till dagvarden, sade Kristin att de finge reda sig med höbärgningen utan henne; hon ämnade sig ut på en resa, och kanske blev hon borta några dagar.
»Jag tänker mig norrut till Dovre för att råka er far», sade hon. »Det är min mening att be honom glömma den oenighet som rått mellan oss — spörja när han vill komma hem till oss.»
Sönerna rodnade; de tordes knappt se upp, men hon märkte väl hur glada de blevo. Hon drog Munan intill sig och lutade sig ned över honom:
»Du minns väl näppeligen din far du, liten?»
Pojken nickade, stum, med tindrande ögon. En efter en sågo de andra sönerna på modern: hon var så ung i ansiktet och så vacker som de inte sett henne på många år.
Hon kom ut på tunet litet senare, klädd för färden i sin kyrkdräkt: svart ylleklänning, utsydd med blått och silver kring hals och ärmar, svart ärmlös hättekåpa, eftersom det var högsommar. Nåkkve och Gaute hade sadlat hennes häst och sina egna, de ville följa sin mor. Hon gjorde ingen invändning häremot. Men hon sade ej stort till sönerna, medan de redo norrut över Rosten och uppåt Dovre. Mest satt hon tyst och tankfull, och talade hon med de unga, så var det om andra ting än sitt ärende.
När de kommit så långt att de sågo uppför den sluttning där Haugen låg och kunde skymta hustaken mot synranden, sade hon åt gossarna att vända om.
»I förstån väl att er far och jag kunna ha mycket att orda om, som vi helst vilja säga varandra i enrum.»
Bröderna nickade; de hälsade modern och vände hästarna.
Vinden från fjället strök sval och frisk mot hennes heta kinder,
