krokben för henne, så att hon faller halvt omkull i vägsörjan, och pressar ena handen mot hennes mun.
Men hon tänkte ej på att skrika. Först nu förstod hon, vad han djärvdes vilja göra med henne, men raseriet grep henne så vilt och våldsamt, att hon knappast kunde känna någon rädsla; hon gav till ett morrande läte som ett djur i strid och kämpade mot mannen, som höll henne nere, så att det iskalla snövattnet trängde genom kläderna in på hennes brännheta hud.
»I morgon har du nog vett att tiga», säger Bentein, »— och kan det icke döljas, så kan du skylla på Arne, det varder förr trott —»
Han hade fått ett finger in i hennes mun, då bet hon till av alla krafter, så att Bentein skrek och släppte taget. Snabb som blixten fick Kristin ena handen fri, trevade över hans ansikte och tryckte tummen mot hans ena öga, så hårt hon orkade. Han röt till och reste sig upp på knä. Hon smatt fram som en katt, stötte till prästen, så att han föll på rygg, och så sprang hon bortåt vägen, medan smutsen sprutade kring henne för varje språng.
Hon sprang i ett utan att se sig om. Hon hörde att Bentein kom efter, och hon sprang, så hjärtat dunkade i hennes hals, medan hon sakta jämrade och spejade framför sig — skulle hon då aldrig hinna fram till Laugarbru! Äntligen var hon inne på vägen, där den går över gärdena, hon såg huslängan nere i backen och fick i detsamma klart för sig att hon inte tordes springa ditin, där modern var — så som hon såg ut, nedsmutsad av lera och visset löv från huvud till fot och med sönderrivna kläder.
Hon märkte att Bentein vann på henne; då böjde hon sig ned och tog upp två stora stenar. Hon kastade, då han kom nog nära; den ena träffade, så att det bar överända med honom. Då sprang hon igen och stannade ej förrän hon stod på bron.
Skälvande stod hon och höll i broräcket; det svartnade för hennes ögon, och hon trodde hon skulle falla ned medvetslös — men så tänkte hon på Bentein, om han skulle komma och finna henne! Darrande av blygsel och förbittring gick hon vidare, men hennes ben kunde knappt bära henne, och nu kände hon, att det sved i ansiktet av att hon blivit klöst, och hon hade slagit sig både på rygg och armar. Gråten kom, het som eld.
Hon önskade att Bentein måtte hava dött, av stenen hon kastat — hon önskade att hon gått tillbaka och gjort slut på honom; hon tog efter sin kniv men märkte att hon måste ha förlorat den.
Så kom återigen tanken på att hon icke tordes bli sedd hemma; då föll det henne in att gå till Romundgård. Hon villa klaga för Sira Eirik.
Men prästen hade icke kommit från Jörundgård ännu. I eldhuset träffade hon Gunhild, Benteins mor; kvinnan var ensam, och då omtalade Kristin för henne huru sonen farit fram med henne. Dock nämnde hon ingenting om att hon gått ut för att möta
