Fjärde dagen hade de tagit sin tillflykt till björkskogen mellan småhöjderna ovanför. Ty den dagen bar jordlejaren in höet. Och utan att ha talat om det voro Kristin och Erlend överens att ingen behövde veta att hon var hos honom. Han var nere vid husen ett par gånger efter mat och dryck, medan hon blev sittande uppe i ljungen bland småbjörkarna. Från det ställe där de sutto, kunde de se mannen och kvinnan sträva med att bära hem höbördorna på ryggen.
»Minns du», frågade Erlend, »den gången du lovade att när jag till sist satt på en enmans gård uppe i fjället, så skulle du komma och hushålla åt mig? Du vill väl ha två kor här och får —?»
Kristin smålog och lekte med hans hår.
»Vad tror du våra söner skulle tänka om det, Erlend — att deras mor drev ur bygden och från dem på det viset —?»
»Jag tror det skulle lika dem väl att få råda sig själva på Jörundgård», sade Erlend skrattande. »De äro gamla nog till det. Gaute) ju fullfärdig bonde, så ung han är. Och Nåkkve är ju nästan man.»
»Åh nej.» Modern log stilla. »Det är nog så att han tänker det själv — ja, det göra de nog alla fem — men det fattas väl något i att han fått mansvett än, pilten —»
»Brås han på sin far, så kan det hända att han får det sent eller aldrig», svarade Erlend. Han log skälmaktigt. »Du tror du kan gömma dina barn under flikarna av din kappa ännu, Kristin —. Nåkkve blev far till en son här i sommar — det vet du visst icke —?»
»Nej —!» Kristin satt röd och förfärad.
»Ja, det var dödfött barnet — och svennen aktar sig visst för att komma dit mera — det var änkan efter Påls son här i Haugsbrekken; hon sade det var hans, och fria sig kunde han nog icke, hur det nu annars hängde ihop. Ja, så gammalt folk äro vi nu, du och jag—»
»Kan du tala så om det att din son åsamkat sig vanära och förargelse!» Det skar henne i hjärtat att mannen kunde tala så lättsinnigt — och att det tycktes roa honom att hon ej vetat av detta.
»Ja, vad vill du jag skall säga?» frågade Erlend som förut. »Svennen är aderton vintrar gammal. Nu ser du själv att det gagnar ej stort att du går och vaktar dina söner, som om de vore barn. När du flyttar hitupp till mig, så få vi lägga råd om att gifta bort honom —»
»Tänker du det blir lätt för oss att skaffa Nåkkve jämgifte —! Nej, husbonde, efter detta menar jag du måste förstå själv att du får följa med mig hem och hjälpa till att hålla styr på svennerna.»
Erlend reste sig häftigt på armbågen:
»Det gör jag icke, Kristin. Främmande är och blir jag i din bygd — där minns ingen annat om mig än att jag blev dömd som drottsvikare och skyldig till högmålsbrott. Tänkte du aldrig de år jag satt
