likadant den här gången — det kunde inte få ske. Men i alla fall —.
Hon kände det som om hon nu måste luta hela sitt väsen värnande över det späda lilla liv hon bar under sitt hjärta — så som man skyddande kröker händerna kring en liten nytänd låga —.
En dag på senhösten kommo Ivar och Skule och sade att de ville
rida upp till fadern — det var vackert inne i fjället; de ville be
att få vara med honom på jakt nu i barfrosttiden.
Nåkkve och Björgulf sutto vid schackbrädet; de höllo upp och lyssnade.
»Jag vet icke», sade Kristin. Det hade hon nu inte tänkt på förut — vem hon skulle skicka med budet. Hon såg på de två halvvuxna sönerna. Dumt tyckte hon själv det var, men hon kunde ej förmå sig till att säga det åt dem. Hon kunde ju säga att de skulle ta Lavrans med sig, be honom tala med fadern i enrum. Han var så barnslig, han skulle inte undra över det. Men ändå —.
»Er far kommer ju snart hit», sade hon. »I skullen kunna försinka honom. För övrigt skall jag snart ha ett bud upp till honom själv.»
Tvillingarna knotade. Nåkkve såg upp från schackbrädet och sade kort: »Gören som mor säger, piltar!»
Inemot jul skickade hon Nåkkve norrut till Erlend. »Du får säga honom det, min son, att nu börjar jag längta mycket — och det gören väl I med!» Hon nämnde ingenting om det nya som var att räkna med — otroligt tycktes det henne ej att den vuxna sonen förstått det; han fick avgöra själv om han ville säga något härom till sin far.
Nåkkve kom tillbaka utan att ha träffat fadern. Erlend hade rest till Raumsdal, han hade visst fått bud om att hans dotter och hennes man nu skulle flytta till Björgvin och att Margret gärna ville sammanträffa med sin far på Veöy.
Det var ju bara naturligt —. Kristin låg vaken om nätterna — strök emellanåt över Munans ansikte, där han sov vid hennes sida. Hon sörjde över att Erlend inte kom till julen. Men det var naturligt att han ville träffa sin dotter, när tillfälle bjöds. Hon torkade bort sina tårar, alltefter som de runno utför kinderna. Hon hade fått så lätt för att gråta nu, alldeles som hon haft då hon var ung.
Strax efter jul dog Sira Eirik. Kristin hade varit hos honom i
Romundgård ett par gånger på hösten, medan han låg till sängs,
och hon var vid hans gravöl. Eljest kom hon nu aldrig ut bland
folk. Det kändes som en stor saknad för henne att deras gamla
sockenpräst var borta.
712
