Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/731

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Herr Halvard var en stor och fyllig man av ett övermåttan vördigt utseende. Under den röda sidenhättan lyste håret snövitt vid tinningarna, och hans avlångt runda, fylliga ansikte blossade rött och stort; han hade kraftig, böjd näsa, tung haka, och munnen, nästan utan läppar, gick smal som en springa tvärs över underansiktets täta, fast slätrakade, gråvita skäggbotten — men de buskiga brynen voro ännu mörka över hans gnistrande, kolsvarta ögon.

»Gud vare med dig, Kristin Lavransdotter», sade herr Halvard. Han såg forskande på kvinnan under de framskjutande, kraftiga ögonbrynen. Den ena, stora och vita gubbhanden grep om guldkorset på hans bröst, i den andra, som vilade i knät mot hans mörkt violblå dräkt, höll han en vaxtavla.

»Vad driver dig till att söka mig här, hustru Kristin?» frågade biskopen åter. »Tyckes det dig icke mera lämpligt att du väntade till eftermiddagen, kom bort till mig i Romundgården och sade vad som ligger dig om hjärtat?»

»Jartrud Herbrandsdotter har sökt eder här, vördige fader», svarade Kristin. »Nu har Ulv Haldorsson varit hos min husbonde i fem och trettio år; alltid har han varit vår trofaste vän och hjälpare och gode frände — Jag tänkte att jag nu kanske kunde hjälpa honom på något vis —.»

Jartrud gav till ett lågt utrop av hån eller harm — alla de andra stirrade på Kristin, bygdefolket med förbittring, biskopens följe med spänd nyfikenhet. Herr Halvard såg sig skarpt omkring, så sade han till Kristin:

»Är det så att du hoppas kunna ursaka Ulv Haldorsson? Du torde kanske veta —», sade han fort och lyfte ena handen, då hon ville svara, »att ingen har rätt att kräva din utsago i denna sak — förutom din make — såvida ej ditt eget samvete driver dig därtilll Tänk dig först för —».

»Jag tänkte mest därpå, herre biskop, att Ulv lät sitt sinne löpa åstad med sig och grep till vapen invid kyrkan — om jag kunde gagna honom något i denna sak genom att bjuda borgen. Eller också», sade hon med mycken möda, »skall säkert min make göra allt vad han förmår i denna sak för att hjälpa sin vän och frände —».

Biskopen vände sig otåligt till de kringstående, som alla tycktes vara starkt upprörda:

»Kvinnan där behöver icke stanna. Hennes målsmän kunna vänta ute i långhuset — gån dit ned, I alle, medan jag talar med husfrun — och låten folket gå ut så länge — och Jartrud Herbrandsdotter med de andra.»

Den ena av de unga prästerna hade sysslat med att lägga fram biskopsskruden. Nu satte han varsamt den guldkorsprydda mitran på korkåpans utbredda veck, gick ned och talade litet med folket

723