Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/736

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Kristin bugade sig för biskopen.

»Jag vill hellre gå hem genast, vördige herre, om I tillåten det.

»Som du vill, Kristin Lavransdotter. Gud vare ditt värn, husfru — är du oskyldig, så komma de att fria dig, Gud själv och hans pinovittnen, som äro kyrkofurstar här, Sankt Olav och Sankt Tomas, som dogo för rättfärdighetens sak.»

Kristin bugade sig åter för biskopen. Så gick hon genom prästdörren ut på kyrkogården.

En liten gosse i ny, röd dräkt stod där alldeles ensam, styv och rak. Munan vände sitt bleka barnansikte upp mot moderns för ett ögonblick, hans ögon voro stora och skrämda.

Hennes söner — hon hade icke tänkt på dem förut. Som vid en blixt såg hon sin gosseflock — så som de stått i utkanten av hennes liv detta sista år, hopträngda som en flock hästar i åskväder, spejande, skygga — fjärmade från henne, medan hon kämpade under sin kärleks dödsryckningar. Vad hade de förstått, vad hade de tänkt, vad hade de lidit, medan hon tumlades av sina vilda känslor —? Vad skulle det bli av dem nu —?

Hon höll Munans lilla skrovliga näve i sin hand. Barnet stirrade rätt framför sig — det skälvde litet kring hans mun, men han höll sig rak.

Hand i hand med sonen gick Kristin Lavransdotter över griftgården ut på kyrkbacken. Hon tänkte på sina söner, och hon tyckte hon måste sjunka samman och falla till jorden. Menigheten drog sig mot kyrkans dörrar under klockringning från stapeln.

Hon hade hört en saga en gång om en dräpt man, som icke kunde falla till marken, så många spjut hade han i kroppen. Hon kunde icke stupa, där hon gick, för alla de ögon som stungo henne


Modern och barnet trädde in i höganloftstugan. Sönerna stodo i en klunga kring Björgulf, som satt vid bordet. Nåkkve, huvudet högre än de andra, stödde ena handen på den halvblinda gossens axel. Kristin såg sin förstföddes smala, mörklagda och blåögda ansikte, det mjuka, mörka skäggfjunet kring hans röda mun.

»I veten det?» frågade hon lugnt och gick fram mot sönernas skara.

»Ja.» Nåkkve svarade för dem alla. »Gunhild var vid kyrkan.»

Kristin stod tyst en stund. Gossarna hade åter vänt sig mot sin äldsta bror. Tills modern sade:

»Har någon av er vetat av att sådant sladder gått i bygden — om Ulv och mig?»

Då svängde Ivar Erlendsson sig hastigt om mot henne:

»Kunnen I tänka, mor, att I icke då haden hört gny av vår framfärd? Icke hade jag setat stilla och låtit mor min skällas för horkäring — icke om jag så vetat förvisso att hon var det!»

Kristin sade sorgset:


728