Björgulf, Gaute, Ivar och Skule svarade ja. Kristin sade:
»Ulv har lyft vapen mot en man på kyrkogården. Och något måste jag göra för att fria honom och mig själv från dessa rykten. Det är så allvarliga tidender, svenner, så jag menar att I, unga piltar, måsten rådföra er med någon om hur detta skall handhavas.»
»Vem menar du att vi skulle be om råd?» frågade Nåkkve litet utmanande.
»Herr Sigurd på Sundbu är min mosters som», svarade modern tvekande.
»Efter som han icke kommit ihåg det förr», sade den unge som förut, »så tyckes det mig olämpligt att vi, Erlendssöner, tigga honom, nu då vi äro i nöd. Vad sägen I, bröder? Äro vi icke myndiga, så äro vi dock vapenföra, fem av oss —»
»Söner», sade Kristin, »I kommen ingen väg med vapen i denna sak.»
»I fån låta oss råda, mor», svarade Nåkkve kort. »Men nu, mor, tycker jag att vi måste ha mat. Och sätten er själv på er vanliga plats — för husfolkets skull», sade han, som om han hade att befalla över henne.
Hon hade svårt för att äta något. Hon satt och tänkte — hon vågade ej fråga om de nu skulle sända bud efter sin far. Och hon tänkte på hur denna sak vidare skulle utvecklas. Hon visste ej mycket om lagen i dylika fall — hon måste väl fria sig från ryktena genom värjomålsed med sexmanna- eller tolvmannaborgen. Då skulle det väl ske vid huvudkyrkan i Ullinsyn i Våge —. Där hade hon fränder i morsätten på varje storgård nästan. Och — om hennes ed icke gällde och hon skulle stå inför deras ögon utan att kunna rentvå sig från denna skamliga anklagelse? Skämma ut sin far —! Han hade varit en utsocknes man här i dalen. Själv hade han förmått hävda sig, honom hade alla hedrat. De gånger Lavrans Björgulfson förde talan på ting eller stämma fick han alltid fullt medhåll. Men hon visste att på honom skulle hennes skam återfalla. Hon såg i ett nu hur ensam hennes far hade stått — trots allt — ensam och främmande bland folket här, för var gång hon lassade på honom börda efter börda av sorg och skam och vanvördnad.
Hon hade ej trott att hon skulle kunna känna så numera — omigen och omigen hade hon tyckt att hennes hjärta måste brista sönder i blödande stycken — och ännu en gång var det som om det brast.
Gaute gick ut på svalen och såg norrut:
»Nu far folk från kyrkan», sade han. »Skall vi vänta tills de kommit litet till vägs?»
»Nej», svarade Nåkkve. »De kunna gärna se att Erlendssönerna äro ute. Vi få göra oss redo nu, piltar. Det är så gott I sätten på er stålhuvor.»
Bara Nåkkve ägde full rustning. Brynjan lät han ligga, men han
730
