sängen och kastade sig på knä vid hennes andra sida. Hon slog armarna om de två yngsta sönerna —.
Sedan den lille dog — vad skulle hon då bedja om, hade hon tänkt. Hård, kall, tung som sten hade hon känt hur hon föll mot helvetets gapande käftar. Nu bröto bönerna fram över hennes läppar utan hennes åtgörande — utan hennes medvetna vilja strömade hennes själ mot Maria mö och moder, himmelens och jordens drottning, i rop av ångest och tack och lovprisande — Maria, Maria, jag äger så mycket, ännu har jag oändliga skatter, på vilka jag kan plundras. — Misskunds moder, tag dem i ditt värn —!
Det var fullt med folk på tunet i Romundgård. När
Erlendssönerna kommo dit, frågade några bönder vad de ville.
»Er vilja vi ingenting — ännu», sade Nåkkve och log utmanande. »Vi ha ärende till biskopen i dag, Magnus. Sedan kanske vi bröder tycka vi ha litet att orda om med er också. Men i dag behöven I icke frukta oss.»
Det blev en hel del tillmälen och oro. Sira Solmund kom ut och ville förbjuda de unga männen att stanna, men nu togo några bönder åter till orda och menade att de måste väl ha lov att höra sig för om denna anklagelse mot deras mor. Biskopens svenner kommo ut och sade till Erlendssönerna att nu fingo de gå, här skull ätas och ingen hade tid att höra på dem. Men det tyckte bönderna ej om.
»Vad är det fråga om, gott folk?» frågade en stark röst ovanför. Ingen hade märkt att herr Halvard själv kommit ut i loftsvalen. Nu stod han där i sin violblå skrud med den röda sidenhättan över det vita håret, stor och väldig och hövdinglik. »Vilka äro dessa unga män?»
Man svarade honom att det var söner till Kristin i Jörundgård.
»Är du den äldste?» frågade biskopen Nåkkve. »Då vill jag tala med dig. Dessa andra få vänta här på gården så länge.»
Nåkkve gick uppför höganloftstrappan och följde efter biskopen in i rummet. Herr Halvard satte sig i högsätet och såg på den unge, som stod framför honom, stödd mot den stora lansen.
»Vad heter du?»
»Nikulaus Erlendsson, herre.»
»Menar du att du behöver vara så väl beväpnad, Nikulaus Erlendsson», sade biskopen med ett litet leende, »för att samtala med din biskop?»
Nikulaus rodnade djupt. Han gick bort i vrån, lade från sig vapen och kappa och kom tillbaka. Han stod där framför biskopen med blottat och böjt huvud, ena handen om den andras handled, med lätt och fri, men hövisk och vördnadsfull hållning.
Herr Halvard tänkte att denne unge man tydligen lärt kurteisi och höviska later. Han kunde ju ej heller ha varit något småbarn
732
